Den franske författaren Jean-Michel Guenassia föddes 1950 i Alger. Han är utbildad jurist, men har främst jobbat som manusskrivare till tevefilmer. De obotliga optimisternas klubb, från 2009, blev hans genombrott som romanförfattare. Det är en engagerande ungdomsskildring från det kalla krigets dagar.
Boken utspelar sig i Paris, 1959–64. Huvudpersonen Michel fyller tolv när berättelsen börjar. Hans pappa kommer från en italiensk invandrarfamilj med kommunistsympatier, medan mammans bakgrund är fransk, borgerlig och småkapitalistisk. Både hon och maken jobbar i familjeföretaget, som säljer hushållsapparater.
Under de fem år som boken utspelas rör sig Michel mellan familjen och världen utanför. Hans upplevelser är storögda och intensiva. Lustiga och tragiska. De handlar om en familj i upplösning, och om hur den franska efterkrigstidens optimism och stigande levnadsstandard störs av Algerietkrisen och de trauman från Andra världskriget som de vuxna bär på. Några av dem är de flyktingar från öst som Michel blir bekant med när han flyr sitt disharmoniska hem för att spela fotbollsspel på en bistro i närheten. De kommer från Ryssland, Ungern, Tjeckoslovakien, Polen, Grekland … En gång var de läkare, diplomater, stridsflygare, universitetslärare … Nu är de taxichaufförer, nattvakter, papperslösa … Bistron är deras andra hem. Där träffas de för att spela schack och gräla om politik. I tur och ordning får Michel ta del av deras livsberättelser. De handlar om krig, kärlek, bedrägeri och flykt genom snöstormen. I bokens värld är de absolut autentiska. Med talrika trådar till vår europeiska nittonhundratalshistoria.
De obotliga optimisternas klubb är idealisk läsning för lättrörda femtiotalister med frankofila tendenser. Men borde uppskattas av läsare i alla åldrar, som gillar välskrivna berättelser med autentiska detaljer. Fast den som börjar spana efter den där anspråkslösa bistron i Montparnasse, där Sartre en gång satt och spelade schack med ett gäng statslösa flyktingar, lär bli besviken. För bistron har byggts om och flyktingarna har jagats bort. Och kanske finns det inte längre några obotliga optimister.
