Om nödvändigheten att kämpa mot förtryck
Janina Kastevik är en både påläst och självständig debutant. I hennes äventyrsroman Slottet av is finns många ekon från klassisk barnlitteratur, alltifrån bröderna Grimms Hänsel und Gretel till Astrid Lindgrens Mio, min mio.
Elvaåriga Minna bor med föräldrar och lillasyster Lo i en lägenhet i Stockholm. Den lynnige fadern slår an tonen i hemmet. Så länge han är på gott humör är allt frid och fröjd, men inte sällan blir han ursinnig över minsta bagatell. Vid ett av dessa vredesutbrott flyr Minna ut i trappuppgången och in i hissen, där hon upptäcker en hemlig, nästan osynlig knapp. Hon trycker på den och hamnar i en annan värld: ett land som kallas Undrien. Där får Minna ett uppdrag. Hon ska befria det förr så välmående och fridfulla riket från dess nuvarande tyranniske härskare.
Minnas äventyr i Undrien är habilt skildrade. Hon jagas av fiender samtidigt som hon får hjälp av en rad udda existenser, som inget hellre önskar än att bli befriade från härskaren. Men själva har de skrämts till tystnad och passivitet. Historien är ofta spännande och underhållande men sällan särskilt originell.
Det som lyfter Janina Kasteviks roman och gör den riktigt läsvärd är korsbefruktningen mellan Minnas strapatser i Undrien och hennes vardagsliv i lägenheten i Stockholm. I båda världarna finns en manlig despot som det är dags att göra uppror mot. Här – i jämförelsen mellan hustyrannen och den grymme diktatorn – blir berättelsen något mer än skickligt epigoneri. Författaren gestaltar på ett självständigt sätt nödvändigheten av att kämpa mot alla former av förtryck.
Men Kastevik låter aldrig detta eller andra eventuella budskap ta överhanden. Hon skriver sannerligen ingen populistisk plakatprosa. Att ge läsaren en bra historia har säkert varit hennes främsta drivkraft. Och det har hon lyckats med.
