I en TT Spektra-intervju förklarade Jan Guillou nyligen att han insett att den enda svenska författare som hade kapacitet att skriva en romansvit om 1900-talets historia var han själv. Det må vara ett kaxigt uttalande, men han har en poäng. Guillous främsta styrka som författare är att beskriva historien genom lättsam prosa. Han har bland annat fått människor att vallfärda till Arns hemtrakter och dramatiserat häxprocesser. Han är också en av få författare med resurser för den research som krävs och har dessutom självförtroendet och statusen att kunna ge ut en 600-sidig roman och kalla den inledning på en svit som ska omfatta hela 1900-talet.
Brobyggarna är titeln på den inledande romanen om de tre norska bröderna Lauritz, Sverre och Oscar. De fattiga fiskarsönerna visar sig ha ingenjörstalang, får sin prestigefyllda utbildning i Dresden betald via stipendier och hamnar sedan i olika delar av världen. En värld som frustar av gryende industrialism, framtidstro och utveckling.
Med lätt hand engagerar Guillou i skilda miljöer som fiskarbyar i Norge, ett koloniserat Östafrika och fina salonger i Tyskland. Det tidiga 1900-talets anda skrivs in i huvudkaraktärernas utveckling och Guillou har inga problem att fylla ut den ambitiösa kostymen. Samtidigt är det – lika mycket som litteratur – ett ambitiöst folkbildningsprojekt, som ibland blir lite väl tydligt. Det finns en ansats att täcka allt, där karaktärerna snarare blir projektioner för historieberättandet än gestaltade i sig själva.
Man kan ana resonemanget mellan raderna: Kolonialismen borde beskrivas, så en av bröderna får resa till Afrika. Synen på homosexualitet bör ingå, en annan bror är homosexuell. Kvinnorörelsens framsteg ska med, alltså får en av brödernas flickvän ha ambitioner om högre utbildning. Det engagerade tilltalet slår ibland över i ett förnumstigt historieberättande och gör att Brobyggarna förvandlas till en vuxenversion av Barna Hedenhös, i 1900-talskontext.
Om de manliga karaktärerna är starka subjekt, lyser däremot kvinnornas egna röster med sin frånvaro. Samtliga män i romanen beskrivs främst utifrån sin handlingskraft och sina gärningar och egenskaper. Däremot existerar inte en kvinna som inte i första hand får sitt yttre beskrivet. Det spelar ingen roll om det är en fattig fiskaränka, en sol-och-vårande prostituerad eller ambitiös kvinnorättskämpe som skildras. I Brobyggarna är de alltid främst en ”påfallande skönhet” med ”yppiga bröst”, ”en kropp slank som en gasell” och ”ansikte som en skulptur, som Nefertiti med fylligare läppar”. Det är kvinnor som dessutom ständigt faller i en skakande extas så fort en man tar av dem kläderna, som trycker sig emot manskroppar ”likt lekfulla leopardhonor” och vrålar ”gör mig med barn, genast!”.
Männen, å sin sida, beskrivs med ett ”mäktigt stånd” och är outtröttliga i sänghalmen, ständigt potenta och exploderande i kraftfulla utlösningar. Deras yttre attribut förblir däremot okommenterade. I både kvinnoporträtt och sexskildringar tecknas en bild av manligt och kvinnligt som bäst hör hemma i den historiska tid som Jan Guillou så gärna vill skildra. Nog förekom kvinnor med andra egenskaper än skönhet samt en och annan slakande penis även i början av 1900-talet?
Även skildringarna från Tyska Östafrika gör mig en smula konfunderad. Guillou lyckas bra med att beskriva den kolonialism som härskade och låter Oscar genomsyras av tankar kring ras och den vite mannens mission. Samtidigt beskrivs de infödda afrikanernas riter och handlingar på ett sätt som gör att Guillou svajar betänkligt i balansgången mellan att skildra kolonialismens Östafrika och inte själv falla in i exotiserande klyschor. Jag skulle gärna se en källhänvisning till exempelvis den absurda sexscen – ständigt dessa sexscener – med medicinkvinnor och en huggorm inblandade.
Det är i problematiken mellan prosa och folkbildning som dessa tveksamheter uppstår. Ska romanen användas som ett historietecknande krävs bättre ambitioner än ensidiga kvinnoporträtt, sexscener hämtade ur en Harlequinroman och kolonial blick. Ska den däremot främst läsas som litteratur blir det pedagogiska greppet ofta outhärdligt. Brobyggarna sätter fingret på en samtida kritik som handlar om att historia aldrig kan skrivas objektivt. I Jan Guillous händer är historien förvisso en stundtals helt okej roman, men oupphörligt skildrad genom en vit mans blick.
Född 1944.
Författare och journalist.
Blev rikskänd när han tillsammans med Peter Bratt 1973 avslöjade den hemliga underrättelseorganisationen IB och senare dömdes till fängelse.
Har flera gånger utsetts till en av Sveriges viktigaste opinionsbildare.
Har skrivit över 40 böcker. Bland hans mer kända ryms den självbiografiska romanen Ondskan, sviten om underrättelseofficeren Carl Hamilton samt trilogin om korsriddaren Arn Magnusson.
Brobyggarna är den första delen i serien Det stora århundradet, som är tänkt att omfamna 1900-talets historia.
