Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Jacques Werup | Du har funnits här. Poesi på liv och död

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Jacques Werup | Du har funnits här. Poesi på liv och död

I dag fyller han 70 år och firar med en konstnärlig självbiografi om livet, poesin och poetens uppgift. Jacques Werups Du har funnits där är också ett försvar för poesin som ibland får en smak av bitterhet, skriver Björn Gunnarsson.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

självbiografi

självbiografi

Jacques Werup

Du har funnits här. Poesi på liv och död

Bonniers

Lagom till sin 70-årsdag ger Jacques Werup sig själv en stor uppgift. Nämligen att definiera vad poesi är. Till och med vad poesi bör vara. Boken med den något storvulna undertiteln Poesi på liv och död blir en personlig diktlära. En fragmentarisk konstnärlig självbiografi. 70 år är förstås en lämplig tid att skriva en sådan.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

MEN BOKEN ÄR också en antologi, med 38 poeter ur 1900-talslitteraturen, alltifrån Nobelbelönta storheter som Wislawa Szymborska och Octavio Paz, till mera okända namn som Doris Kareva (estnisk) och Miriam van Hee (flandrisk). Trots att Werups hela verksamhet präglats av ett växelbruk mellan musik och poesi, och att han ägnar ett helt kapitel åt vikten av det sångbara, finns här bara en renodlad vispoet, Leonard Cohen.

Vänsterns älskling Emil Jensen, som väl mest liknar Werup i den yngre generationen, finns visserligen representerad i antologin. Men utan att författaren gör en poäng av att Jensens kombination av sång, stå upp-komik, poesi och politiskt skriftställeri nog borde vara rätt så i linje med idealen. Den uppenbara kärlek som strömmar mot Jensen vid offentliga fram-trädanden borde göra Werup mera hoppfull angående framtiden, som sannerligen inte tillhör skrift- poeternas alltmera marginaliserade, exklusiva sekt.

Kapitlen har rubriker som Jag, Du, Ort, Tid, Sång och Tröst. Allt för att fånga in poesins särart med markörsbegrepp. Några slutsatser är självklarheter, som att poesin inte berättar berättelser utan fångar in stämningar, att den (åtminstone den modernistiska poesin) erbjuder möjligheter att undslippa normer, att den förmedlar allmänmänsklig livserfarenhet. Andra rader är snygga formuleringar. Poesin är ett preludium, den låter något outsagt skymta, den riktar uppmärksamhet på det undflyende.

BIOGRAFIN GER GIVETVIS svaret på den obligatoriska frågan ”Hur jag blev poet”, och Werup beskriver sin förkärlek för sensuell, intellektuellt skeptisk poesi med hörbar författarröst och med sångbarhet i rytm och bilder. Lockelsen i ett bohemiskt uppror mot bourgeoisiens regler har också en biografisk bakgrund för matthandlarsonen från Malmö. Ibland kan han vara skoningslös mot sig själv som ung känslosam idealist, men samtidigt ligger det något av koketteri i de återkommande skildringarna av personliga tillkortakommanden på estraderna.

WERUP UTÖVAR LITTERATURPOLITIK lite i skymundan. Det råder ingen tvekan om att de senaste decenniernas avsubjektivering av poesin i och med språkmaterialismen inte är hans tekopp. Poesi är ”jagets konstart”, deklarerar han. Även om diktjaget är en kameleont. ”Skeptisk och fylld av språk korrigerar poeten självbilden ända in i drömmarna, gräver djupt och med omsorg för att möta någon, hitta något. Inte alltid åt `rätt´ håll; poetens uppgift är inte att smörja världens maskineri utan snarare att grusa det, att sänka hastigheten och bromsa ett informationsflöde som går på tomgång”.

Ställningstagandena kommer utan retoriskt armviftande. Tvärtom är den positionerande retoriken hans fiende: ”I resterna efter tids- typiska stilanalyser och en ofta mångordig, begåvad litteratur-politisk polemik hittar man själva dikten: en skimrande pärla i slagghögen”. Poesin är aldrig instrumentell, inte ens i metapoesin, en samtida underart som Werup inte är överdrivet förtjust i.

DEN DIKT WERUP attraheras av sysslar inte med de arbiträra språktecknens singulariteter och motstånd mot kommunikation. Tvärtom: dikt bygger på lust att förmedla och ”dela livets inre enkelhet”. Litteraturteoretiska utläggningar dödar magin. Subjektivitet är ingen ”suggestion”, utan uttryck för levd erfarenhet. För Werup är det självklart: ”Jag blev författare för att jag helt enkelt ville uttrycka min egen personlighet”.

Kanske är behovet av att försvara poesin typiskt för poeter. De har ofta behov av att försvara sin konsts position i genrernas hierarki. Ingen romanförfattare skulle komma på tanken att försvara romanskrivandet. Men så säljer de förstås också betydligt bättre, får plats i tv- sofforna och blir mångfaldigade av Google. Ibland får Werups självförsvar bismak av bitterhet. ”Jag är omodern i många moderna poeters ögon”.

När det gäller den nya digitala verkligheten verkar Werup kluven. Aldrig tidigare i historien har det varit så lätt att offentliggöra poesi, och förmodligen har poesin aldrig haft så många läsare. Sajten Poeter.se är den svenska diktens centrum numera, inte Bonniers lyrikutgivning. Werup riktar med viss rätt en beklagande anklagelse mot internetpoesin och den nya offentligheten för att vara för osovrad, oöverskådlig och okritiserad. Man det hade ändå varit intressant om han fördjupat sig mera i poetry slam och spoken word-scenernas betydelse för poe-sins publika fortlevnad.

Någon gång blir det ändå väldigt fint, som i kapitlet om dikten som existentiell tröst: mitt bland alla ganska så allmängiltiga definitioner glimmar den där pärlan på slagghögen: ”dikter är kontaktsökande meditationsstycken om ofrånkomlig ensamhet.”

.

ÄMNET
Jacques Werup, född 14 januari 1945 i Malmö, är en svensk musiker, författare, scenartist och manusförfattare. Han debuterade 1971 med Returbiljett Polen som 26-åring och det stora genombrottet kom 1979 med Casanovas senare resor.

SKRIBENTEN
Björn Gunnarsson är kulturskribent och kritiker och medverkar regelbundet på GP Kultur. Recenserade senast Werner Aspenströms Samlade dikter 1943-1997.