Jörn Donner | Mammuten

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Vad är det för en bok denna väldiga Mammuten, där Jörn Donner på 1 128 sidor berättar om sitt liv och den värld han iakttagit under otaliga resor och som han skildrat i så många böcker förut. En bok, som visserligen börjar i barndomen och slutar en kort tid innan Donner för drygt en vecka sedan fyllde 80 år. Kronologisk är den inte, utan far än hit än dit. Lite rörigt kan det bli. Inte heller är stilen genomgående.

Här finns essäer, dagboksanteckningar, brev, vardagliga noteringar, lättgods blandas med allvarliga reflektioner om kärlek, åldrande och död, politiskt bitska kommentarer och så ett slags levnadsbeskrivning. Hans historiska och politiska kunskaper är betydande, lärdomar som leks in i texten. Och han knycker ur egen produktion, fogar gammalt till nytt och det är bra, ty så jämförs minnen med färskare intryck. Det är ett sätt att komma sanningar lite närmare, men också visa att de kan se olika ut. Själv är han inte säker på vad som är sanning och vad som är lögn.

ANNONS

Den som följt Donners rikt flödande produktion vet att han är suverän på att kombinera det verklighetsbeskrivande reportaget med analysen, ögonblicksbilden med eftertankens. Han har gjort det iRapport från Berlin och Sverigeboken och många andra rapportböcker från Europa, Donau, Finland. Och nu i Mammuten skriver han på samma vis om Mellanöstern – ett av de bästa avsnitten handlar om Israel-Palestina, men också om Estland, Ryssland, New York, Moskva, Berlin, Helsingfors, Sarajevo, Jakarta – och EU som en nödvändighet. Han har alltid rest i tjänsten och av egen lust och nyfikenhet. Driven av en vilja att förstå hur världen fungerar eller inte fungerar. Resor som flykt också.

Mammuten kanske mest ändå är ett slags egensinnets memoarer. Efterlämnade handlingar kallar han också boken.Vilken han förresten? Jo, han som är Jörn Donner men också kallar sig J som i några andra av sina sextio böcker och jag minns då bäst Sommar av Kärlek och Sorg (1971) denna essäistiska självbiografi maskerad till roman – där bokstaven J används för att skapa distans, anonymitet, skydd. I Mammuten finns en fiktiv gestalt, Fredrik Kock, ett slags redaktör som hjälper till att ordna dessa högar av handlingar och ibland, men förgäves, lägger sig i skrivandet.

ANNONS

Jörn Donners bakgrund är den bildade finlandssvenska överklassens – den som han också beskrivit i en fjorton romaner stor släktkrönika. Faderslös när han var två år, men uppvuxen i ett högborgerligt hem med mor, syskon, husor, hembiträden, lantställen, släkt. De många breven som utväxlas mellan mor och son ger inblick. Några brev från den unge Jörn slutar med ett Heil Hitler. Inte underligt det. Finland var i krig med Tyskland på sin sida. Och så vandrar boken vidare genom hans liv, åren på Nokia, som vd för Svenska filminstitutet, som politiker i hemlandet och i EU-parlamentet, som uttråkad konsul i Los Angeles, som programledare i tv, som utgivare av tidskrifter, som make, älskare, far, också frånvarande far, som fiskare och tennisspelare, som bekant med alla från Kekkonen till Sartre.

Men han gör inte som en Per Wästberg och droppar kända namn ideligen. Hela tiden skriver han böcker, krönikor i dagstidningar och så gör han tjugo filmer. Han har sex barn men skriver bara och kärleksfullt om de två han har tillsammans med sin hustru Bitte Westerlund. Två gånger tidigare var han gift och skriver fint om äktenskapet med Jeanette Bonnier och varför det sprack, och om Harriet Andersson som han levde tillsammans med under 60-talet.

ANNONS

Visst berättar han om andra ofta namnlösa kvinnor, om korta möten eller längre förhållanden. Den som letar efter skvaller finner inget. Han, som betraktats som en kvinnokarl, en skandalernas man, undviker inte ämnen som sex, knull, lust och sprit (Cutty Sark) – men dessa passager är bara små pusselbitar i det stora pussel J försöka lägga av sitt rika, stökiga liv och där Jörn Donner, denne som han säger antiborgerlige borgare, skall träda fram i helfigur – eller snarare i en relativ nakenhet där han talar om sitt ständiga behov av ensamhet, sin oförmåga att stanna upp, att alltid vilja vara på väg och kanske därav svårigheten att odla vänskapsband.

Han är medveten om sina överdrifter och felsteg och vet mycket väl att han betraktats som arrogant, högdragen, elitistisk. Inte så överraskande då att en av hans vänner var Harry Schein – det finns ett släktskap dem emellan. Harry Schein tyckte inte heller om att ej längre efterfrågas, att inte längre vara centrum – utan ensam med sin livslånga ensamhet.

ANNONS

Att ställa om från centrum till periferi – det är svårt tycker Jörn Donner – även om centrum en tid är först prostatacancer och därefter lungcancer. Det handlar om försöken att anpassa sig till en tillvaro som krymper, en tid som är utmätt. Ångest, Ibland. Svackor, jo, han har ofta kanat ner i depressioner, men alltid tagit sig upp igen.

Det är klart att J hade kunnat sovra bättre, gallrat bort lite gnäll, lite av det där självupptagna som tror att allt är viktigt – men gallra det kan ju i och för sig läsaren också göra en eller annan gång, utan att tappa Donner ur sikte. För han är närvarande där med alla sina sidor, sårbarheten, egocentriciteten, det skarpa borrande intellektet, mjukheten och all den där kunskapen förvärvad i ett liv där han alltid sökt nya utmaningar, alltid skrivit, alltid haft förmågan att formulera sig och världen – och ofta skyndat vidare.

Monika Tunbäck-Hanson är kritiker och kulturskribent.

Medverkar regelbundet på

GP Kultur och skrev på gårdagens filmsidor om Stefan Jarls film Godheten.

Jörn Donner, född 1933, finlandssvensk filmregissör, filmproducent, kritiker och författare. Debuterade som författare 1951.

Satt 1987–95 i den finländska riksdagen (Svenska Folkpartiet).

1995–96 Finlands generalkonsul i Los Angeles.

Var fyra år på 90-talet ledamot av Europaparlamentet.

ANNONS