I islänningen Jón Kalman Stefánssons senaste roman, med den underbara titeln Fiskarna har inga fötter, travar huvudpersonen Ari runt i sitt eget liv och lyfter på saker. Stefánsson låter sin antihjälte röra sig i ett halvt domnat tillstånd, i sökandet efter någonting hållbart när äktenskapet förvandlats till knastrig slentrian och skrivandet gått i stå.
Som en märklig dubbelexponering finns här också ett berättande jag som verkar dela biografi med huvudgestalten – och möjligen även kropp. Den vaga kroppsligheten hos diktaren Ari och hans tvillingsjäl ställs mot de robusta fiskarna som i generationer odlat sina manliga ideal av hårdhet och mannamod, medan kvinnorna härskat på land. Författaren sicksackar i tiden inom släktkrönikans ram. Ett nutida Keflavik, där den amerikanska militärbasens avveckling lämnat invånarna på ett postkolonialt gungfly, kontrasteras mot ett dåtida naturberoende liv av ständigt slitage och tydligare identitetsbekräftelse.
Då och nu avsätter olika spår i Stefánssons framforsande språk, som getts en inspirerad svensk språkdräkt av John Swedenmark. Den enorma energin, med en piskande rytm av adderade bisatser, är konstant, men i skildringen av det moderna Island smyger det sig ibland in en svulstighet, nästan som om den amerikanska populärmusikaliska invasionen, som spelar en viss roll i boken, har färgat av sig: ”Det bor djävlar inom oss, bakom det heta blodet bor mycken ondska, och det är bara skönheten som kan rädda världen.”
För det mesta är det dock härligt att läsa denna text som hämtar näring ur det vindpinade landskapets svindlande kontraster mellan sammanbiten ihärdighet och rasande utbrott. Någonstans skriver Stefánsson att islänningar är envisa som lavan och tysta i historien. Nåja, inte så påfallande tysta.
