Det är inte riktigt rättvisande att kalla George R. R. Martins lilla bok Isdraken för Game of Thrones light, men visst finns det parallella spår; inte bara drakar utan också de märkliga klimatförändringarna och våldet finns här. I Martins mastodontserie Kampen om Järntronen, som bokserien heter på svenska, är årstiderna långa som livstider, och även i denna bok lurar ett klimathot: vi får dock en förklaring till de allt längre vintrarna och de allt kallare somrarna som plågar invånarna i den medeltidsfärgade byn. Det är förstås titelfiguren som bär ansvaret.
Varje vinter dyker den upp, isdraken. Den är kristalliskt, svidande vit, med genomskinligt blåaktiga vingar, gigantisk till formatet. En sådan drake går inte att tämja, till skillnad från de gröna krigsdrakarna. Den påverkar klimatet såväl som naturen och människorna skyr och fruktar den. Alla utom lilla Adara, som tål kyla bättre än alla och aldrig behöver vantar i snön.
Boken är tunn, och tänkt för en riktigt ung läsarkrets. Dess starkt sagobetonade intrig innehåller många av genrens flitigt använda komponenter, som den känslomässigt komplicerade relationen mellan fadern och det yngsta barnet – en avbild av den ljusa, vackra modern som dog vid barnets födelse. Han ser moderns färger i dottern, men flickan som tog sin mors liv är otillgängligt kall, ett vinterbarn, svår att älska.
Ändå finns kärleken där, och den förgör i upplösningen såväl isdrake som grymma invasionssoldater. Draken dör för kärleken till isbarnet – och isen smälter inom barnet som kan återförenas med sin familj både fysiskt och psykiskt. Tung symbolik i en lättillgänglig förpackning.
Det här är en, krig och död till trots, riktigt förtjusande berättelse där Martin skapar en vacker språklig klangbotten med naturbesjälning och kontraster. När Adara möter isdraken, den kalla delen av henne själv, mäts tiden i hjärtslag. Men hjärtat slår för pappa när avgörandet ska ske.
