Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Irène Némirovsky: Ensamhetens vin

Irène Némirovskys Ensamhetens vin är en gammaldags roman om förtärande passioner.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Irène Némirovsky föddes i Ukraina 1903. 1919 kom hon till Frankrike som flykting undan den ryska revolutionen, tillsammans med sin pappa, en välbärgad judisk bankir, och sin mamma, en hårdför överklassdam. Tio år senare debuterade hon som fransk bestsellerförfattare med psykologiska romaner om judiska överklassfamiljer i landsflykt.

Hon dog i Auschwitz 1942, och efterlämnade två små döttrar och manuskriptet till en oavslutad roman om Frankrike under den tyska ockupationen. Den återfanns och publicerades 2004. Så återupptäcktes författaren och började återutges. I Sverige har några av hennes romaner från trettiotalet nyöversatts. Ensamhetens vin är en av dem.
Den handlar om flickan Hélène som växer upp i ett stillastående och bondskt Ukraina, uppfostrad av sin uråldriga franska guvernant, plågad av sin elaka och koketta mor och hopplöst förälskad i sin ironiske, bortvände och spelgalne far.

Hennes barndom tar slut i ett dimmigt Sankt Petersburg, där druckna revolutionärer irrar runt på gatorna med skarpladdade pistoler, medan pappa kapitalisten i en sista apokalyptisk yra köper in allt guld och alla lumpor som desperata stadsbor bjuder ut. Sedan drar familjen vidare till Frankrike, med moderns unga älskare i släptåg.
Den fjortonåriga Hélène är en livsfarligt ensam, klartänkt och cynisk Alice i Underlandet. En ful ankunge i skuggan av sin paranta och lättfotade mor, som hon skrämt och äcklat iakttar, ända tills hon en vacker dag själv tillägnat sig de kvinnliga förförelseknepen. Då revolterar hon mot mamman och oskadliggör hennes älskare.

Kanske är berättelsen självbiografisk, men allra mest är den ändå litterär. Det är en gammaldags roman om förtärande passioner. Mer sensuell än Madame Bovary och mer lättläst än Anna Karenina. Den handlar om en hopplöst förgången tid, men slutet är modernt. Hélène ger sig ensam iväg med sin kappsäck och sin katt. Redo att njuta av den styrka och självständighet hon förvärvat under sina hårda "läroår".