Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    IFRÅGASATTA. Ensamma mödrar är ofta utsatta, men i Vi som bär världen gestaltar Karin Lycke, Cajsa-Stina Forssberg och Harriet Ohlsson även en gemenskap.

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Inkännande om ensamma mammor

    Vi som bär världen sätter ljus på ensamma mammors situation. Lis Hellström Sveningson ser inkännande gestaltningar av utsatta liv.

    Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

    Adas musikaliska teater

    Vi som bär världen

    Manus och regi: Fia Adler Sandblad.

    Medverkande: Caisa-Stina Forssberg, Karin Lycke, Harriet Ohlsson.

    Musik: Harriet Ohlsson.

    Scenografi och kostym: Elisabeth Åström.

    Ljusdesign: Christofer W Fogelberg.

    Koreograf: Mireille LeBlanc.

    Medverkande: Cajsa-Stina Forssberg, Karin Lycke, Harriet Ohlsson.

    Spelas till och med 8 mars.

    Sköra, utsatta och ensamma. Ändå förunderligt starka. Sådana är de människor som Fia Adler Sandblad sätter på scen. Det är teater som samhällsgärning, en ambition att lyfta fram dolda berättelser, insamlade med känsligt öra och formade med konstnärlig kraft. I Barnhemsbarn, undersökte Adler Sanblad sin egen historia, nu har hon lyssnat på ensamma mammor. Texten till Vi som bär världen är skriven utifrån djupintervjuer med kvinnor i olika åldrar samt Ann-Marie Ljungbergs bok om prekärfeminism, I fallinjen (2015).

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    På Adas musikaliska teaters intima miniscen kan spelet hålla samtalsnivå. Vi som bär världen talar inte med de stora orden – även om åtskilliga filosofiska tankar citeras. Det är den vardagliga utsattheten inpå bara kroppen som inkännande gestaltas av Cajsa-Stina Forssberg, Karin Lycke och Harriet Ohlsson.

    De sitter som på varsin ö från början. Var och en har en lampa, nej faktiskt två, en större golvlampa och en liten. Det är ett listigt grepp av scenografen Elisabeth Åström. Det begränsade skenet och flyttandet på lamporna med trasslande sladdar, ger en konkret bild av ett trängt och besvärligt liv. Bylten av kläder och prylar hör också till böket.

    Lamporna bidrar till ljussättningen av tre öden. Kvinnorna är olika, men svek, ensamhet, urusel ekonomi och omgivningens ifrågasättande är erfarenheter där de känner igen varandra. Karin Lyckes unga och våldsutsatta mamma är en troskyldig optimist i det längsta. Cajsa-Stina Forssberg spelar fram en skräckslagen handlingsförlamning inför det oplanerade barnet. Harriet Ohlssons medvetna kvinna drömde om att bli den coola, bohemiska mamman, men konfronteras med fattigdomens krassa vardag och barnafaderns svek.

    Motvilligt närmar de sig en förening för ensamma mammor. Valhänt dansar de gemenskapens nya turer. Det är inte konfliktfritt, men en kopp kaffe lugnar heta lägen. Harriet Ohlssons musik förhöjer ordens eftertryck och regin skapar dynamik genom att låta kvinnorna bära historierna tillsammans. Som iakttagare, återberättare, eller med ingripande frågor.

    Det finns, tack och lov, ibland hjälp i tuffa lägen. En hyresvärd som ordnar ett förstahandskontrakt. En bror som handgripligen försvarar sin syster. Men i mycket brister samhället. Välvilliga reformer kan resa hinder för en redan utsatta grupp.
    Vad händer om man sätter människors beroende, deras sårbarhet och utsatthet i centrum för en politisk filosofi? lyder ett omkväde som ringer i öronen när de ensamman mammorna har släckt sina lampor.