Poeten Ingela Standberg lever sina dagar på gården Dalen, där hon också är uppvuxen. Det är geografiskt ganska långt mellan Varbergstrakten och Spanien. Inte desto mindre känner jag pulsen från Federico García Lorca när jag läser hennes nya diktsamling En för att stanna, en för att gå.
Det vita boningshuset med den solstekta gårdsplanen, liksom en del andra konkretioner, planterar dikten i den halländska grönskan. Men det är Lorcas måne som glider genom vita natten – en natt som har ”tjurens panna”. Det finns en magisk potens här, en mångalenskap och köttighet, på våra breddgrader mest bekant från Bruno K Öijer-skolan.
Liksom hos Lorca är symbolerna – blodet, månen, mjölken, tjuren, brunsten, döden – inte skrivbordsord för Strandberg, utan element ur en bondsk verklighet. Men element med kapacitet att öppna luckor ut i en större poetisk och mytologisk rymd. I denna drömrymd är tiden upphävd, och varje ögonblick vrider sig åt båda hållen: åt tillblivelse och död. Bordet är bord innan det blir träd:
Det som händer därute
är perioder av skum
som slungas.
Planeterna bor som i en cykelslang
och drivs av kraften
från ett tvättat sår,
en nyplöjd åker.
Gamla hästar
binds av snö
till slädar.
Det stjärnbestyckade
barnet sover med huvudet
mot ett bord som bar
vaxduk långt innan det blev träd. Ja, jag vet,
Det är en långsam ordning.
Ofta håller sig diktjaget rörligt likt en skådande luftande, eller tar rentav djurisk skepnad, lite som ”shapeshifter”-karaktärerna i den välgjorda vampyrserien True Blood. Ibland tar jaget kropp i en sexig ”taxigirl” eller i ett fantasifullt barnjag som talar ur minnet. Enstaka gånger förekommer ett expressionistiskt poet-jag, med retro-patetiskt idiom: ”Jag är min egen sol/ långt hemifrån”. Det kunde jag vara utan.
Jag ska inte säga att jag förstår den här diktsamlingen, så tror jag inte den är tänkt. Men den har sin bångstyriga charm och suggestionskraft. Och: det skadar ju aldrig att drömma.
