Den lugne och kristallklare Imre Kertész är den siste att låta sig förivras av någon silikondrömd kommunikation där allt är transparent och ungefärligt. Nej, ingenting är ungefärligt för Kertész som i Den engelska flaggan som förvisso är en kort bok, men där ingenting blir kort sagt. Den kunde läsas som ett annex till Dossier K som kom förra året, en självbiografi där Kertész intervjuar sig själv om de för honom bestämmande historiska erfarenheterna - kriget och judeförintelsen, den sovjetiska ockupationen av Ungern, Ungernrevoltens korta vecka och brutalt stäckta hopp. Kort sagt, katastrofernas tid och överlevnaden i självförsakelse.
Berättaren i Den engelska flaggan sammanfattar denna livstid. Han är en åldrad man och har födelsedag och inget är längre kort uttryckt utan måste silas genom reservationer och preciseringar, ett finförgrenat spindelnät av inskjutna satser där den formulerbara berättelsen låter ana den verkliga berättelsens enkla, dystra tyngd när den väl träffat en ung man i det veka livet. För att följa både inbromsningen och balansen i denna akrobatik krävs en översättare av Ervin Rosenbergs klass.
Katastrofernas tid innebär att allting plötsligt blir ungefärligt, men inte allt, inte fixpunkterna i musiken, i Goethe och Tolstoj som de frammanas av Thomas Mann och inte minst det förbiilande ögonblick i gatans tumult av krossande stridsvagnar och folkligt motstånd då ett litet jeepliknande fordon plötsligt och hastigt passerar förbi med kylaren i de brittiska färgerna. Inte något engelskt fordon, men ett som i detta vågspelets ögonblick gjorde sig engelskt mot den ockuperande övermakten, som trodde att en intervention från väst skulle följa på Ungernrevolten. Som hoppades. Ett ögonblick. Sedan slöt sig istiden igen. Det är ett alldeles nödvändigt litet bibliotek med Imre Kertész som vi fått sedan han tilldelades Nobelpriset. Det är helt organiskt. Som bål, armar, ben och huvud hör ihop kan hans strama verk av böcker fogas samman på samma vis. Inget är överflödigt.
