Ilma RakusaIlma Rakusa | I drömmarna mellan fälten: snö.Vidare vatten. Minnespassager

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

I Ilma Rakusas dikt Lament tar diktjaget farväl av en älskare genom att lista en serie engelska ortsnamn. Det börjar med: den jag aldrig fick / i ett landskap av kullar / på kiselstenstranden / i Chesil Beach / Weymouth / Wyke Regis / Chickerell / Fleet och sedan fortsätter uppräkningen över några hela sidor, som att det var platserna och inte personen som gick förlorad. Det skulle förstås kunna läsas som ren ironi, men en sådan läsning missar nog något. För i Ilma Rakusas författarskap har geografin en särskild plats.

Åtminstone att döma av de två volymer med vilka hon nu introduceras på svenska: en samling dikter i I drömmarna mellan fälten: snö i översättning av Linda Östergaard och en serie självbiografiska prosatexter i Vidare vatten. Minnespassager, översatta av Birgitta W. Augustsson.

ANNONS

Den senare av böckerna förklarar varför geografin spelar roll. För den föränderliga politiska geografin under 1900-talet får långtgående konsekvenser för Rakusas liv.

Hon föds 1946 i Slovakien, dotter till en slovensk man och en ungersk kvinna. Familjen flyttar sedan till Budapest, Ljubljana och Trieste innan de lyckas få en fristad i Zürich genom pappans kontakter.

Det tråkiga, händelselösa och rena Schweiz blir den fond mot vilken Ilma kan drömma, liksom tyskan blir det språk hon skriver på. Zürich är en plats att resa bort ifrån, om inte på riktigt så i fantasin. Där sitter hon böjd över sin atlas och lite senare över Dostojevskij. En hel passage ägnas åt den tonåriga Ilmas första möte med Brott och straff. Med en kort summering av handlingen och några citat får vi följa hela romanens effekt på sin unga läsare. Det är också Dostojevskijs öst och inte Sovjetunionen som lockar Ilma bakom järnridån. Efter ett studieår i Paris, där hon mest umgås med exil-ryssar, reser hon så slutligen till Sovjet för ett utbytesår i Leningrad.

Det kan verka som att Vidare vatten ligger nära den traditionella självbiografin och ytligt sett gör den förstås det. Minnena är i stort sett ordnade kronologiskt: från småbarnets splittrade minnen av färger och dofter i Ljubljana eller Trieste till de lika splittrade men mer reflekterande glimtarna från vuxenlivet, där Rakusa förefaller vara på ständigt resande fot. Men det är något som saknas. Det privata och subjektiva avtar snarare än ökar ju äldre Ilma blir. Där lågstadieelevens första kyss skildras detaljerat är första kärleken vid 20, vars objekt är en fransk, gift, organist, betydligt mer ordknapp. Efter tonåren bryts kontinuiteten i berättelsen mer eller mindre helt. Det är förstås uppfriskande i vårt personfixerade samhälle. Ändå kan jag sakna Ilmas egen berättelse, hur det enstöriga barnet blir den vuxna kvinnan.

ANNONS

Istället är det just platserna och inte Ilma själv som är centrum i Vidare vatten. Städer och människor flyter ihop till en säregen massa. Faktum är att människorna ofta verkar vara just en förlängning av staden själv: den unge tjeckoslovaken Jan som är hoppfullt yster försommaren 1968 och lika hopplöst nedslagen hösten samma år, den ensamme ryssen Alexej som berättar långa historier och skickar brev utan att egentligen bry sig om svaren, den tonåriga schweiziska mytomanen Erna eller ryska Lena som inviger Ilma i Leningrads underjordiska kulturella liv.

I I drömmarna mellan fälten: snö, som består av tidigare opublicerade dikter samt dikter hämtade ur två olika diktsamlingar, återkommer flera av scenerna ur Vidare vatten, men då i betydligt mer koncentrerad form. Så till exempel i de tre (mycket vackra) dikter som är tillägnade poeten Joseph Brodsky. Rakusa träffar Brodsky i Leningrad, efter att han har befriats från arbetslägret men innan han har utvisats ur Sovjet. Prosans ibland något ljumma och jämna flöde är i dikterna utbytt mot klar obarmhärtig skärpa: Flagga koffert böcker / på plats. Uppbrottet / så plötsligt men av nöden / och som det skulle visa sig / för alltid. Nu är du död.

ANNONS

Det är på en gång mer innerligt och drastiskt. Så tycker jag också allra bäst om de nioradingar som inleder samlingen. Känslan är den samma som i prosan men här blir den av nödvändighet mer koncentrerad och därför så mycket mer verkningsfull.

Men texterna i Vidare Vatten är förstås, i allt sitt lunkande jämnmod, också vackra. Och så var det de där platserna. Många av minnespassagerna avslutas just med dem. Hur Rakusa 10, 20 eller 30 år senare återvänder till dem bara för att upptäcka att allt är förändrat. Så det är trots allt kanske tiden, minnet och förgängligheten som är huvudsaken, inte geografin i sig. Eller annorlunda uttryckt i dikten Andas in, andas ut: En gång fanns barndom, / den finns inte mer. Det är en sammanfattning så god som någon.

ÄMNET

Författaren och översättaren Ilma Rakusa är född i Rimavská Sobota i Slovakien 1946, nu bosatt i Schweiz. Hon är ledamot av Tyska akademien. Bland hennes översättningar till tyska finns Danilo Kis, Péter Nádas, Imre Kertesz och Marguerite Duras. Nu har hon introducerats på svenska med den biografiska romanen Vidare vatten och dikturvalet I drömmarna mellan fälten: snö.

ANNONS

SKRIBENTEN

Mikaela Blomqvist är litteratur- och scenkonstkritiker i GP. Recenserade senast One day when we were young och Constellations på Gest.

ANNONS