Så när det en dryg halvtimme in i årets första Lotta på Liseberg börjar strila lite lätt från de grådaskiga skynkena på himlen så är jag redo för skyttegraven. Nu blir det aldrig riktigt illa, men inte heller vare sig varmt eller skönt.
Vad tycker Lotta Engberg om det? Hon bryr sig inte nämnvärt, trots att den klänning hon har på sig står som en spinnaker i blåsten. Det är ju premiär och Lotta är ett rutinerat lejon. Något som inte minst märks när det plötsligt är två minuter kvar till sändningsstart efter en paus, två minuter är lång tid att fylla med något vettigt, men Lotta tar snabbt beslutet att nynna fram ett intro som fungerar som en introtävling. Publiken gissar Sånt är livet, allsången tar fart och vips är de två minuterna borta. Proffsigt värre.
Annars är det väl inte så hemskt mycket som är förändrat sedan förra året eller ens förra året igen. Tempot är på gränsen till hysteriskt, det blir ju det när så mycket som möjligt ska knös in i en tv-sändning, och länge står jag och är lite irriterad på att artisterna inte får välja några allsånger i anslutning till sina ordinarie låtar. Det visar sig dock att samtliga får göra detta senare och jag ska inte vara den som är den: denna nymodighet gör faktiskt showen mer dynamisk.
Att det sedan är lite si och så med allsången är en helt annan sak. Yohio gör Himlen är oskyldigt blå utan att egentligen bjuda in och Arja Saijonmaas Högt över havet har vi hört i betydligt kraftfullare versioner förr om åren. Klart bäst tryck är det när publiken, helt spontant, stämmer in i Aldrig ska jag sluta älska dig när Jonas Gardell gör entré. Kvällens finaste stund.
Bäst: Jonas Gardell
Sämst: Kan det aldrig få stråla solsken på en Lotta-premiär?
Sommarfeeling: Rätt klen i ärlighetens namn.
