Den holländska pianisten Ida Simons självbiografiska debutroman Timmen före midnatt blev en succé när den kom ut 1959. Sedan glömdes den bort tills den återupptäcktes och fick stor uppmärksamhet i Holland förra året. Glömskan kan delvis skyllas på att Simons aldrig fick möjlighet att följa upp sin briljanta debut. Bara något år senare avled hon, 49 år gammal, i sviterna av nazisternas tortyr i Theresienstadt.
Romanen berör dock inte denna helvetiska erfarenhet. Istället får vi skarpsynta och ofta underhållande inblickar i den lillgamla flickan Gittels liv i 20-talets välbärgade judiska kretsar i Antwerpen och Haag. Tidigt har hon bestämt sig för att bli konsertpianist och konstaterar frejdigt att hon drivit en och annan granne på flykten. Musiken är hennes inre gravitationscentrum där hon kan känna sig trygg, medan den yttre världen är desto skakigare med en mor och en far som på helgerna förvandlas till hund och katt.
Simons roman, som i original inte hade någon hotfullt förebådande titel utan hette En dum oskuld, står inte Dickens uppväxtskildring David Copperfield efter när det gäller den humoristiska ironin och skärpan i de lätt karikerade porträtten av släktingar och vänner. Gittel får rådet av en äldre luttrad vän att hellre se det komiska i en mindre angenäm upplevelse än att förgäves leta efter tillvarons solsida, och den livsvisdomen verkar hon ha anammat.
Det betyder inte att det saknas svärta. Huvudpersonen kan bli överväldigad av de vuxnas lögner och maktmissbruk och tar då sin tillflykt till en isolerad fantasivärld som kan urarta till en förvrängd version av det hon försöker rymma ifrån.
Ida Simons stilistiskt njutbara skildring griper i dubbel bemärkelse efter en flydd tid, då barnet ännu inte gjort några egna investeringar i vuxenvärldens maskspel och innan den banala ondskan ändrade tideräkningen i Europa.
