Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Koko Hubaras essäsamling Bruna flickor väckte debatt i Finland om rasism när den kom år 2017. I höstas gav finlandssvenska Förlaget ut den i översättning på svenska. Bild: Niklas Sandstrom

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    I skuggan av den vita övertygelsen

    I essäsamlingen Bruna flickor analyserar finska skribenten Koko Hubara hur vithetsnormer verkar för att hålla tillbaka svarta och bruna kvinnor. Segal Mohamed läser en skarp och nödvändig uppgörelse som påminner om kraften att definiera sig själv.

    Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

    Sakprosa

    Koko Hubara

    Bruna flickor

    Översättning: Amanda Mannström

    Förlaget

    När och var får vi svarta och bruna kvinnor existera? Det är en grundläggande fråga som genomsyrar den finska författaren och bloggaren Koko Hubaras essäsamling Bruna flickor, sprungen ur en blogg med samma namn som i höst kommit på svenska. Med sina texter har Hubara väckt diskussioner och öppnat upp samtal i rum där svarta och bruna kvinnor aldrig välkomnats in i.

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    Boken delas upp i temat drömmar och mardrömmar, genom vilka vi följer Hubaras sökande efter tillhörighet. Med vasst berättande och skarp maktanalys skärskådar Hubara den vita blicken som genomsyrar samhället och ger liv åt nya begrepp för att välkomna alla identitetens lager.

    Korsningarna mellan att vara människa, kvinna, brun, arab från Yemen, judinna och finsk skapar en dissonans i förhållande till de förenklade motsatser vi tränats i att förhålla oss till: Svensk/invandrare, man/kvinna, vit/icke-vit, straight/icke-straight. Tankemönstret visar hur du värderas utifrån vad du inte är om du inte tillhör normen.

    Jag minns lågstadiet då min moster besökte min klass. Minns hur min intellektuella och stolta moster diskuterade politik med min lärare. Så fort min moster lämnat rummet och pussat mig hejdå vändes blicken mot mig. Läraren placerade sin handflata på min axel och tryckte till.

    “Wow, Segal du måste verkligen vara glad för att din moster pratar så bra svenska – nästan helt perfekt!”.

    LÄS MER: Jila Mossaed: "Poesi är som en hjärnattack!"

    Meningen hängde liksom kvar som ett eko inuti mitt åttaåriga jag, sittande vid skolbänken. I den stunden förstod jag inte varför jag inte blev stolt över komplimangen. I dag förstår jag att min vita lärare nedvärderade min moster och förutsatte att hon behövde anstränga sig för att förstå henne. Men när min lärare själv kände ett intellektuellt underläge sprack självbilden.

    Hubara analyserar den romantiserade bilden av att bära en “multikulturell identitet” och beskriver en innerlig längtan efter en plats där ens tillhörighet inte ifrågasätts, trots att ens kropp talar om en annan plats i en vit kontext. Kroppen, som avslöjar att du bär spår av världen inom dig och föder andras känsla av att vara berättigade till din tid. Frågelekar som går ut på exotifiering av ens utseende och ett konstant projicerande av fördomar. Platsen som Hubara beskriver som friheten är Paris. För mig är det Angered.

    Hubara understryker ordens betydelse och tydliggör skevheten i att reduceras till en avsaknad: “Det som inte finns ord för att beskriva existerar inte”. Begreppet “icke-vit” blir absurt då det förutsätter att ens tillhörande likaväl är ett strävande efter vithet. I strävan efter att hitta sin plats i en vit värld indoktrineras en svart eller brun person att ens existens är något onaturligt.

    Jag intalade mig att mina blanka, svarta ögon var portaler till ondskan.

    Strukturerna lever kvar inom oss själva som smärtsamma mardrömmar, vita skuggor som äter på självbilden.

    Själv har jag bekantat mig med viskningarna och värderandet av min kropp. Tysta påminnelser i min egen spegelbild. Som svart kvinna i en vit omgivning såg jag redan som ung hur denna skugga infekterade min självkänsla. Jag intalade mig att mina blanka, svarta ögon var portaler till ondskan. Att godhet endast kunde lysa genom en klarblå färg. Trots att de enda blåa ögon jag kände igen vid den tidpunkten tillhörde den lärare som förundrades över min mosters förmåga att behärska det svenska språket var hon ändå “närmare godheten” än jag.

    Hubaras essäer är ett andrum för svarta och bruna kvinnor i Norden. Hon beskriver avlärandet som vägen till självkärlek och frihet. Fantasi och självtillåtande som verktyg för läkande.

    När jag läser Hubara känner jag hur frustrationen släpper inom mig. Den byts ut mot lättnad – en lättnad som kommer av att veta att det bara är jag och andra svarta och bruna kvinnor som har rätt att beskriva och benämna vår existens. Vårt mål måste vara att skapa egna plattformar och genom vårt eget tillåtande växa oss större och mer självklara än vi någonsin kunnat drömma!

    Eller som Koko Hubara skriver: ”vi existerar hela tiden oberoende av rasismen och vitheten.”