I konstnärens hjärnkontor

ANNONS
|

Bakom Nina Westmans konstglas finns en mångfacetterad konceptkonstnär med förkärlek för performance och aktivism. Inte sällan iscensätter hon sina verk genom att lägga till ytterligare dimensioner till föremålen i sig, såsom graffititäckta podier, eller en speciellt utformad ljusdesign.

"Ja tack hjärna"

Hennes utställning på Galleri Sintra handlar om den konstnärliga processen, gestaltad i form av en räcka objekt med inslag av formgjutet glas. Det första som möter blicken är temats rubrik ”Ja tack hjärna” i rosa neonbokstäver på galleriväggen och strax därpå tre rosa kärl med naturtrogna hjärtan ingjutna på sidan. Här, med hjärtat på kavajslaget, börjar den konstnärliga processen, som sedan redovisas station för station tills målet är nått och hjärnans vision har bejakats och fått plastisk gestaltning i form av ett antal föremål som tillsammans utgör en installation.

ANNONS

Hjärnan lagarmat

Iscensättningen av föremålen är påtagligt rumslig och påminner om ett lager, men det dröjer ännu en liten stund innan jag inser att vi faktiskt står mitt i Westmans hjärnkontor och går runt bland hennes mentala upplevelser av det konstnärliga skapandet. Varje händelse lagras i sin individuella behållare, vilket i praktiken innebär att vi får se när hjärnan är delaktig i att steka mat eller nattas i sin låda inför natten. Den konstnärliga intuition som måste till för att det överhuvudtaget skall bli något, gestaltas i form av en glödlampa i magen, som plötsligt lyser upp när magkänslan signalerar att en idé har uppenbarat sig. Allt i ett perfekt tekniskt utförande, som på ett sömlöst sätt möjliggör för åskådaren att ostört ägna sig åt innehållet.

Får färg vid beröring

I tillägg till denna visuella spänning, bjuder några av Westmans föremål också på en taktil upplevelse. Knytnäven i verktygslådan och hjärtat i hinken får färg vid beröring. Sak samma gäller lampan, som gör en snilleblixt (vad annars?) om man rör vid den. Dessa specialeffekter skapas med hjälp av neon och ädelgaser som har tillförts föremålen under arbetsprocessen och resulterar i objekt som förutom sin ögonfägnad, erbjuder ytterligare en dimension genom personlig interaktion. På så sätt tydliggörs Westmans ambition att vidga gränserna för traditionell glaskonst och jag gillar det.

ANNONS
ANNONS