Det är barnens år i år.
Det har mamma sagt.
Det vill säga Anneli Hulthén som ända sedan hon tog över från pappa Göran vinnlagt sig om att bistå de värnlösa, blåögda och oskuldsfulla små liven som bara blir fler och fler i innerstan.
”Vi har lett en internationell arbetsgrupp som har hanterat hur barns perspektiv kommer med och in när staden planeras”, skriver Hulthén på sin blogg och visar att hon hänger med sin tid. Fortfarande föredrar 70 procent av Sveriges småbarnsföräldrar villa eller radhus i förorten, men i Stockholms innerstad har mängden barn mer än fördubblats de senaste 30 åren och i Göteborg föds det som aldrig förr, 2010 kom hela 7 857 Glenns och Glendas till livet. Ett svårslaget rekord.
Vilket leder oss fram till dagens ämne: förskole- arkitektur.
Jag börjar med att kontrollera – alla ni som läst Lpfö 98, populärt kallad Läroplan för förskolan, räck upp en hand.
Ingen?
Då är ni i gott sällskap, det har knappast Hulthén heller.
I Lpfö 98 står det:
”Förskolan ska erbjuda barnen en trygg miljö som samtidigt utmanar och lockar till lek och aktivitet.”
Och lite längre fram:
”Miljön ska vara öppen, innehållsrik och inbjudande. Verksamheten ska främja kreativiteten och det lustfyllda lärandet.”
Men riktigt så ser inte verkligheten ut. Åtminstone inte i Göteborg.
Åker du till Stockholm, till Telefonplan, hittar du en kycklinggul förskola som kråmar sig likt Barbapapa och har fönster i alla höjder och uppmuntrar barnen att röra sig fritt, hit och dit och upp och ner. Och i Köpenhamn finner du tak som är pulkabackar och leklandskap. Och till och med i lilla Tromsø hittar du dagis med flyttbara väggar som förvandlar rummen med en knuff och är så tjocka att de har plats för kasperdockscener, kuddrum och musikrum.
Men i ”barnvänliga” Göteborg ser förskolor mest ut som – baracker. Baracker som lyfts på plats med kran, kompletta med kök och toaletter och avtorkningsbara strukturtapeter och plastmattor. Och som lyfts bort med kran den dag de är uttjänta. Eller när antalet barn i stadsdelen tryter.
Fast så som befolkningsutvecklingen sett ut i innerstan de senaste decennierna tenderar lådorna att förbli ett tag:
”Först ger vi modulerna tillstånd att stå i fem år”, säger Pia Hermansson, en av Stadsbyggnadskontorets bygglovschefer. ”Sedan förlänger vi kanske med fem år till.”
Barackerna blir därmed många barns hela förskoleupplevelse.
Frågar du politikerna brukar de betona barackernas flexibilitet, möjligheten att möta den varierande efterfrågan. Ungar är ju kluriga, hävdar man, ibland är de många, ibland få, ibland finns de här, ibland finns de där.
Men statistiken stödjer inte den tesen. Göteborgs barnakurvor svänger inte likt ljudvågor i bamba. Sedan 2002 har antalet barn i förskoleålder ökat mycket sakta och mycket säkert och kommer så att fortsätta, spår siarna. Dessutom är cityfamiljerna sällan särskilt mobila, man hattar inte omkring utan hittar sin stadsdel och rotar sig där – bostadsmarknaden tillåter inget annat.
Således är det andra faktorer som styr. Och med tanke på hur barackerna ser ut är det lätt att tippa på ekonomin, men det stämmer inte heller, att hyra en barack från Cramo, det svenska förskoleväsendets hovleverantör, kostar runt 20 000 kronor per kvadratmeter. Inkluderar du allt runtomkring – markarbeten, planering av lekytor, staket, VVS, IT – blir det rent av billigare att bygga nytt och permanent.
Istället är det byråkrati som avgör. Viktigaste fördelen är att du med en barack undgår den utdragna överklagningsprocess som ofta drabbar permanenta byggen i centrala lägen – om grannarna opponerar sig mot barnastöket kan du alltid flytta på lådan. Därtill tillåts du placera baracken på tomter som kommunen redan paxat för andra funktioner, kanske för framtida motorleder eller parkeringsplatser.
Enligt Hermansson är de vanligaste platserna fotbollsplaner, parker och skolgårdar. ”Men egentligen”, tillägger hon, ”kan modulerna placeras nästan precis var som helst.”
Som på Skansen Kronan.
Eller om det nu är Skansen Kronan som tar plats från barackerna, det är lite svårt att säga. För nerifrån Lilla Risåsgatan ser man inte längre den gamla 1600-talsbefästningen, den skyms av två trälådor i smutsgrått, smutsvitt och smutsrött. Lådor som är lätta att missta för byggfuttar – kanske skansen ska renoveras igen? – men när jag passerar lämnar en pappa in sin treåring och jag ringer Hermansson igen.
Nix, på Skansen Kronan finns ingen förskola, säger hon. Något sådant har man inte givit tillstånd till.
Men nästa dag får jag mail.
”Du skrämde oss lite med förskolan vid Skansen Kronan, men de hade lov för den, tack och lov!”
Tack och lov…
Varpå jag skriver tillbaka, finns det andra kulturhistoriska platser som förärats en förskolebarack utan att kommunen riktigt hängt med?
Varpå Hermansson skickar mig en lista. En lista om 14 planerade baracker – eller ”paviljonger” som kommunen envisas med att kalla dem.
En ansenlig siffra. Många tusen barn kommer alltså att gå där.
Däremot hittar jag inga planeringsmissar i stil med Skansen Kronan. Visst, Heden har nyss fått en blaffig sak i två våningar och två parker i Majorna har fått varsin och Slottsskogen kommer inom kort att förskönas med en vid kolonilotterna vid Ekedal och en annan vid lekplatsen i närheten av Naturhistoriska museet. Därtill ser jag att kommunen vill komplettera Rosendalsskolan i Härlanda och Skårsskolan i Örgryte, men det gör varken från eller till för de båda har redan tillbyggda flyglar med tjärpapp på taken och billigaste träpanel på väggarna. De ser ut som skolor gör mest nuförtiden, vill säga.
Varpå jag drar mig till minnes en undersökning som Boverket gjorde 2007. Myndigheten besiktigade 130 svenska skolor. 81 procent av dem visade sig vara fuktskadade. 75 procent så allvarligt att man inte kunde vistas på platsen.
Reparationskostnaden estimerades till fem miljarder kronor.
För några år sedan konstaterade Metta Fjelkner, ordförande för Lärarnas Riksförbund, att ”Reformeringen av skolan innebar, hur märkligt det än kan låta, sämre byggnader av lägre kvalitet.”
Arkitekturhistorikern Hjördis Kristenson ger henne rätt. I sin Skolhuset – idé och form skriver hon att arkitekternas arbeten fram till 60-talet präglades av ”stark inlevelse” – kunskapsborgar i tegel eller puts restes i samhällets mitt för att betona vikten av förkovran, trygghet och långsiktighet.
”Men därefter och ett bra tag framöver förändras bilden”, fortsätter Kristenson. ”En kraftig expansion av skolväsendet, i samband med reformer av olika slag, innebar tyvärr även lågbudgetering inom byggandet.”
Ett praktexempel på detta är den nyss invigda förskolan på Södra Viktoriagatan. (Södra Viktoriagatan som för övrigt måste vara den gata i Göteborg som bäst gestaltar den svenska arkitekturens uppgång och fall: från de nationalromantiska grosshandlarvillorna i backens början via de strama funkiskåkarna i branten till miljonprogramschabraken uppe på Landalaberget.)
Högt där uppe på höjden ruvar förskolan, skuggad av betonghulkarna, inkilad mellan p-hus och återvinningsigloos. Fasadmaterialet är tegel, som för att referera till de klassiska skolorna, men i övrigt signalerar ingenting långsiktighet eller ”lek och aktivitet” som Lpfö 98 så tydligt betonar. Mest ser byggnaden ut som en transformatorstation.
Exakt var Göteborgs barnperspektiv manifesteras i denna kloss är omöjligt att säga. Belöningen för den som orkar sig upp för backen är vyn av en sluten kortsida med två gråmålade ståldörrar och en ventilationstrumma. Bara den lilla lekstugan framför entrén piggar upp, ett färgglatt trollhus som vinglar på knotiga stockar. Tänk om det hade varit tvärtom, att lekstugan fått vara förskolan och förskolan fått vara lekstugan – då hade inte bara barnens och personalens prestationsförmåga gynnats, hela bostadsområdet hade fått sig ett lyft.
Hur kunde då detta ske?
Hur kunde stadsbyggnadskontoret och byggnadsnämnden tillåta ett projekt som Södra Viktoriagatan i ”Barnens år 2012”, året då Göteborg leder internationella arbetsgrupper, då Anneli Hulthén slår fast att all planering ska rymma ”ett tydligt barnperspektiv”?
För att kommunen vill ha det så här, så klart. Hade man önskat en högkvalitativ förskola hade man fått det. Men istället gjorde man som man brukar: man utannonserade projektet, så att intresserade arkitektkontor fick en chans att lämna anbud, och sedan satte man sig ner för att utvärdera. I det här fallet inkom fem kontor med offerter, fem kontor som det inte ens är idé att namnge för de är så anonyma att du ändå aldrig har hört talas om dem. Dessa ombads redogöra för sin finansiella situation, presentera ett referensobjekt värt minst tio miljoner kronor samt bevisa att de aldrig skattefuskat eller prickats av kronofogden. Först därefter utvärderades deras arkitektoniska förmåga. Eller snarare, det är vad som borde ha gjorts, men det här med färg och form är ju så flummigt, allt handlar ju om tycke och smak. Istället fokuserade tjänstemännen på kontorens förmåga att hålla deadline, att samarbeta med kunder och – viktigast av allt – deras kostnadsprofil.
Resultatet blev det gamla vanliga: lägst pris vann.
Vi avslutar i Tokyo.
Enligt UNESCO finns världens bästa förskola där. Den heter Fuji Kindergarten, huserar 560 barn i ett plan, är rund som en donut och har ett platt tak där barnen kan leka. Tre 25 meter höga träd penetrerar byggnaden. Barnen klättrar upp genom takfönstren via stegar och tar sig ner på gården via rutschkanor. Stuprännor finns det inga, regnet rinner i rännilar som barnen skvätter omkring i. Rumsavskiljare saknas också, grupperna anpassar ljudvolymen efter varandra. Istället för möbler finns plywoodlådor i olika storlekar som barnen staplar som de vill.
Det är ingen dyr lösning. Men den är smart. Och den främjar ”kreativiteten och det lustfyllda lärandet”.
Arkitekterna heter Yui och Takaharu Tezuka och när de får höra om tjänstemännen i Göteborg skakar de bara på huvudena på min Skypeskärm.
”Typiskt. Enbart det ekonomiskt mätbara prioriteras”, säger Yui.
”Yui och jag har en flicka och en pojke”, säger Takaharu. ”Det enda de gör hela dagarna är att springa runtruntrunt eller klättra i träd eller leka med vatten. De är förbaskat störande emellanåt, men det är sådana de är. Det är deras sätt att lära. Att bygga förskolor handlar om att vilja förstå barnen.”
I Göteborg riskerar många barn att tillbringa hela sin förskoletid i baracker. Men hade man önskat en högkvalitativ förskola hade man fått det, skriver Mark Isitt.
Mark Isitt är arkitekturskribent och medverkar regelbundet i GP. Skrev senast om Astrup Fearnley-museet i Oslo.
