Lars Vargö, tidigare ambassadör i Japan och Sydkorea, kallar perioden 1840 till 1940 för Östasiens olyckliga århundrade. Krigen är många: det japansk-kinesiska kriget 1894–1895, det rysk-japanska kriget 1904–1905, Japans annektering av Korea 1910 och Stillahavskriget (andra världskriget) 1931–1945. Innan dess de brittiska opiumkrigen mot Kina i mitten av 1800-talet, som startar en ”ond cirkel av förolämpningar, hämndaktioner, förnedring, prestige, förakt, massakrer, plundring och förstörelse.”
Läsaren inser (igen) att historielektioner är vinklade och saknar mycket. Och hur västs girighet när det gäller landområden och handel har lett världen i en olycklig riktning.
Vargö berättar kronologiskt och torrt detaljerat om Kina, Japan och Korea. Om Storbritannien, Frankrike, Ryssland, Tyskland och i ett senare skede USA som tycker sig ha rätt och rättigheter i andra delar av världen. Orsak och verkan blir tydligt, men det är synd att de enda gånger han egentligen tillåter sig att analysera och resonera är i inledning och epilog.
Att britterna går i krig för att opium ska få säljas i Kina är häpnadsväckande arrogans, medan Koreas sticka-huvudet-i-sanden-tänkande och Kinas strategier blir skräckexempel. Japan blev, när landet väl öppnats, ett föredöme. Sedan gick de snabbt från att vara utsatta till att bli de som utsätter, med stark nationalism och stor aggressivitet – helt enligt vad de lärt sig från västländerna.
Ändå accepteras de inte bland stormakterna på fredskonferensen i Paris 1919. Den franske regeringschefen Clemenceau säger att konferensen är svår att genomlida med alla fula japaner, och när japanerna vill få väst att stödja en princip om jämlikhet mellan raser betraktas det som ett skämt.
Det är inte konstigt att världen ser ut som den gör. Eller att Östasien alltjämt är ett sårigt område som måste jobba på att tänka framåt och inte bakåt. Vargö är noga med att inte ursäkta någon. Men han ger en del förklaringar.
