Horungen - en utställning om Fattigsverige

GP:s konstkritiker Sara Arvidsson och filmkritiker Maria Domellöf-Wik har sett Knutte Westers utställning på Nordiska akvarellmuséet i Skärhamn.

ANNONS
|

Sara Arvidsson: "Stundtals måste nypa mig i armen för att vakna upp och distansera mig från det jag ser och hör."

Knutte Westers utställning Horungen på Nordiska Akvarellmuseet hade lätt kunnat mynna ut i en klistrigt sentimental historia eller i en outhärdlig studie i mänsklig misär. Ingetdera sker. Den animerade filmen om Westers farmor Hervors tuffa uppväxt i Sverige under början av 1900-talet är så känsligt berättad att jag stundtals måste nypa mig i armen för att vakna upp och distansera mig från det jag ser och hör. Här skildras en barndom fylld med vistelser i olika fosterhem, sorgliga uppbrott men likaså kärlek.

"Inget stiligtmanér"

En biosalong har byggts upp i mitten av utställningen, i de omgärdande rummen visas de 649originalakvarellerna som filmen baseras på. Westers verk har tagit sammanlagt fyra år att skapa: ett år gick åt att nå fram till idén, de tre följande åren var desto mer intensiva och under denna period skapades en bild per dag. Akvarellmediet är relativt nytt för konstnären som tidigare har arbetat främst med skulptur och film, och hans målningar är gråbruna och sargade. Ibland kan det vara en fördel att inte vara så bevandrad inom en särskild teknik – som i Westers fall – för här syns inget stiligt manér. Det är berättelsen som står i centrum, som ska nå ut, och måleriet har således anpassats efter dess premisser och inte tvärtom. Akvarellerna som även innehåller spår av bland annat blyerts presenteras på ett okonstlat sätt: prydligt inramade och hängda i filmiska sekvenser. Jag påverkas av deras närvaro från början, om än ytligt. Efter att jag har sett filmen laddas de emellertid med skärande innerlighet.

ANNONS

På många vis påminner Westers verk om Käthe Kollwitzs engagerande konst som skildrar den fattiga arbetarklassen i Tyskland, under första hälften av 1900-talet. Liksom Kollwitzs verk tycks Westers film och bilder ha målet att få oss som lever i en ganska privilegierad dvala att reagera – och det är inte en alltigenom behaglig upplevelse. I filmen läggs viss tonvikt på den stora politiska berättelsen bakom Hervors öde men framförallt slängs vi rakt ner i den kylslagna verklighet som det innebar att vara en ”horunge”, i en tid då kvinnor och deras utomäktenskapliga barn straffades och försköts av sina familjer. Jag förfasas över den orättfärdiga strukturen som skildras i Westers konst och tänker att vi i Sverige har en bit att gå innan vi har ett fullt jämställt samhälle, men känner också lättnad över att ha fått ynnesten att slippa utstå den häxjakt som bedrevs mot många kvinnor för bara ett sekel sedan.

Tankarna går till alla människor på flykt

Ändå är det lätt att känna igen sig i det utanförskap som Hervor och hennes mor genomlider när de inte släpps in någonstans. Vem har inte någon gång känt sig mobbad eller utfryst? Tankarna går givetvis också till alla människor på flykt som allt mer aktivt utestängs från en trygg framtid. Filmen inleds med en ohygglig scen. Modern har precis fått vetskap om att hon är gravid en andra gång och även vid detta tillfälle har hon svikits av fadern till det blivande barnet. Hennes plan är att dränka sig själv och Hervor i en vak. Vi ser träskor som klapprar mot hård is, som dock är så tjock – helt utan sprickor – att modern ger upp idén och lämnar dottern på ännu ett barnhem.

ANNONS

I utställningen ingår likaså en rörande skulptur med titeln Jag bygger en koja åt min bror (2013). En liten pojke knäböjer framför en installation av grenar, som spretar och ritar ett slags hoppfull kalligrafi i luften. Verket baseras på en bekantskap mellan Wester och två bröder, vilka han träffade på ett barnhem i Lettland för några år sedan. Liksom i historien om ”horungen” och hennes mor vägde deras nära band till varandra upp det blottställda läget, och vi påminns återigen om att berättelser som Hervors fortfarande skrivs i vår egen tid.

Maria Domellöf-Wik: "Filmen är ett unikt vittnesmål från fattig-Sverige, samtidigt en poetisk fantasi."

"Jag ville bara bli önskad av någon, någonstans” sägerKnutte Westers farmor Hervor i dokumentären Horungen som hade premiär på Göteborgs filmfestival och under våren också visas på akvarellmuseet i Skärhamn. Filmen är ett unikt vittnesmål från fattig-Sverige, samtidigt en poetisk fantasi. I verket utgår Wester från de berättelser om utsatthet och svek han från fyraårsåldern och framåt fick höra hemma i farmoderns kök. De trauman, dramatiska uppbrott och smärtsamma avsked hon återberättade gjorde ett outplånligt intryck på sonsonen.

Bildberättandet blir intimt

När dokumentären skildrar farmoderns minnen blir den som mest personlig och intim. Bild­berättandet övergår då från filmade till målade sekvenser. Akvarellerna fullständigt vibrerar av liv. Blickarna som mor och dotter utbyter är laddade med känsla och nerv. Deras ögon blänker uttrycksfullt av ömsom glädje, rädsla och förtvivlan. Vi kommer nära Hervor och hennes mamma Ada, och den livsberättelse som tar form är oupphörligen både fascinerande och upprörande.

ANNONS

Ada ansågs genom sin graviditet bringa sådan skam över sina föräldrar, fattiga statare, att de slängde ut henne. För att kunna försörja sig som ensamstående fick hon lämna bort sitt nyfödda barn, som behandlades illa i den barnrika fosterfamiljen. Så småningom hamnade Hervor i stället i en rik överklassfamilj i Göteborg, där hon inte heller passade in. Sedan skickades hon bort igen, till nya barnhem och fattighus.

Den misär som kommer av fattigdom och oönskade graviditeter gestaltas väl, och solklara paralleller går att dra till nutida familjer på flykt. Knutte Wester har vigt sitt konstnärskap åt att skildra utsatta barn, oavsett om han gjuter skulpturer med barnhemsbarn i Riga eller om han hjälper nyanlända flyktingbarn att hantera film­kameran – som i hans ytterst angelägna dokumentär Gzim rewind där huvudpersonen – livfulle åttaårige Gzim – just kommit från Kosovo till Boliden.

Flyttarmed sig ateljén

Knutte Wester har flyttat med sig sin ateljé från plats till plats, samlat berättelser och gestaltat människoöden i skulptur och rörlig bild. Den blandteknik som utmärker hans filmer: arkivklipp och filmat material varvat med målningar förstärker berättelsen, liksom ljudläggningen som lyhört spär på varje emotionell nyans.

Horungen är en politisk film om två kvinnliga överlevare i Sverige i början av 1900-talet. Tematiskt har den mycket gemensamt med mästerliga kortfilmer som David Aronowitsch och Hanna Heilborns Gömda (2002) och Slavar (2008) samt Ari Folmans Oscarsnominerade dokumentär Waltz with Bashir (2008) där väsentlig politisk historia paras med unik animation.

ANNONS

Akvarellmuseets val att lyfta fram Knutte Westers starka bildberättande ligger rätt i tiden. Museets väggar kläs med originalbilderna, identiskt inramade och prydligt uppradade akvareller. Men jag rekommenderar ett besök i den lilla biosalongen med 18 platser direkt. Först därefter, med den fördjupade förståelse vi då får, växer stillbilderna och går att tolka i en större kontext.

I filmen får en dovhjort representera det värnlösa villebrådet, barnet utan rötter, omgiven av blodtörstiga hundar. Starka mekanismer världen över verkar för att inkludera somliga och exkludera andra. Den till vardags så utåtriktade Knutte Wester har den här gången grävt djupt inombords och omtolkar sin farmors historia så starkt att resultatet blir svårt att värja sig mot.

En mardröm då och nu

I en mardröm går Hervor på tunn is. På stranden står en folkmassa och ropar att de inte vill ha henne. Hon tvingas gå längre och längre ut på isen tills den brister och hon faller handlöst ner i det mörka kalla vattnet medan skärvor av is rispar hennes hud. Hon hade lika gärna kunnat befinna sig i en överfull båt på Medelhavet den iskalla våren 2017.

ANNONS