Hopp i säng: Godnattsagor av estniska pappor

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Hopp i säng är en rolig, vacker och exotisk sagobok med korta godnattsagor av elva estniska författare som alla är pappor till minderåriga barn. Varför de skall behöva vara det kan jag inte riktigt förstå. Men kanske är det tänkt att boken skall inspirera andra pappor till eget sagoberättande. Eller skall de egna barnen vara en garant för att alla dessa författare är i fas med sin tid när de deltar i skapandet av en ny och samtida barnlitteratur i det unga självständiga Estland?

Jüri Mildebergs vackra och lite absurda bilder av människor och djur i ett tidlöst och drömskt skymningsdis speglar bokens grundton: Poetisk men klurig. Traditionell men modern. Här finns en elak bonde med mobiltelefon, en katt som kan köra bil, björnar som talar ryska och två små flickor med magiska förmågor: den ena förvandlar sig till en örn för att hjälpa mamma att komma i tid till jobbet och den andra är faktiskt Gud, och lyckas lösa världens klimatproblem på bästa sätt, fastän hon bara är en liten dagistös.

ANNONS

Men allra bäst tycker jag nog om Jaanus Vaiksoos berättelser om två små barns besök hos den fete farbror John Blund som går omkring i träningsbyxor och undertröja i sin lägenhet på femte våningen i deras hus, tillsammans med den groteska matmamman Tant Masja, tre björnar, en ballerina, Mästerkatten i stövlar och en häxmästarpojke som spelar hög musik och ropar "Heavy metal, yeah!". Och Jaan Tättes inlevelsefulla historia om en liten kille som just lärt sig läsa och tror att föräldrarna glömt bort hans födelsedag.

Att denna sagosamling från ett av våra närmaste grannländer framstår som smått exotisk beror kanske på att vi vant oss vid att barnböcker antingen handlar om en alltigenom välbekant verklighet eller om något helt främmande. Här öppnas dörren till något annat - både välbekant och annorlunda: en värld där man serveras rödbetssoppa på dagis och stora pojkar som vill vara oförskämda mot en tant på gården kallar henne "din gamla filur"!

Lite grand påminner det om Thomas Tidholms och Ulf Starks poetiska barndomsskildringar från en tid då dagens småbarnsföräldrar inte ens var påtänkta.

ANNONS