Först kom faster och Hadji. Sedan kom Cano. Efter honom pappa, och till sist vi – vi som är Helin Sahin, hennes mor och hennes systrar. Det är 1989 och landet dit de kom är Sverige, som de bara sett på julkort hos bokhandlarna i den turkiska provinsen Dersim (idag Tunceli). Det är i Uppsala som Sahin i boken hon kallar Minnesstädningen börjar en lång kunskapssökande resa bakåt mot 1938 och den massaker i Dersim, som hamnat i skuggan av det armeniska folkmordet. En massaker med målet att assimilera och islamisera befolkningen och kväva varje önskan till eget språk, egen religion.
LÄS MER:GP:s kritiker väljer: Här är årets bästa böcker 2018
Helin Sahin är idag Turkietexpert på Olof Palmes internationella centrum. Hon kan alltså Turkiet och dess historia, men det är ingen enkel bok hon har skrivit, självbiografisk till en del, historiebok och roman till andra delar.
Hennes språk lever när hon berättar om vardagen i det nya landet, om politiskt engagemang, om den kvävande tystnaden runt händelserna i Dersim, om den ständiga oron för dem som stannade kvar. Hur fint skildrar hon inte också barndomens minnen och den vuxnas återbesök, när det mesta på ytan är lugnt (undantagstillstånd rådde fram till 2002). När det personliga berättandet ersätts av avsnitt där hon beskriver Turkiets framväxt och blodiga historia tappar texten sin skönlitterära lyster.
Minnesstädningen är alltså en bok om att minnas, att söka sig tillbaka och att få andra att minnas och berätta om allt, som bokstavligen städats undan och som gör ont och därför förtigits av både den äldre generationen – boken är dedicerad till farfar - och av Sahins mamma.
Så; Dersim 38 som allt cirklar runt. Redan i juli 1937 börjar bomberna falla. De militära operationerna under 1938 resulterar i att 15 000 fördrivs från sina hem. Officiella källor säger att 10 000 dödades under åren 37- 38. Ögonvittnen talar om 70 000. Helin Sahins skildring av militärens våldsamma framfart är fruktansvärd och stark.
