Ju äldre Lena Sundström blir, desto mer tycker hon om att vara ensam. Så mycket att hon nästan kan bli lite rädd för sig själv när hon är som mest ensamvargig. Tydligast visar det sig när hon skriver på en bok. Då isolerar hon sig, slutar vilja gå på fester och tycker att det är jättemysigt att vara i fred på kontoret. Då käkar Lena lunch själv – alltid vietnamesisk nudelsoppa och blir som en pensionär som går och äter vid samma klockslag dag efter dag.
Det ensamvargiga draget märks inte den här soliga förmiddagen i Stockholm. Hon pratar snabbt och mycket, ibland noggrant och ytterst välformulerat, andra gånger intensivt och lite svår att följa i svängarna. Hon säger att det ger en enorm grundtrygghet att veta att hon alltid klarar sig själv.
– Jag är nog lite av en flyktmänniska. Jag har sådana tröstetankar om att går det åt helvete kan jag alltid emigrera. Nu tänker jag att jag kan alltid bo i Berlin. Så kan jag sitta där och äta min vietnamesiska soppa varje dag. Och försörja mig på ett eller annat sätt.
Lena Sundström visste tidigt att hon ville bli journalist. Kärleken till läsningen och att skriva har alltid funnits där. Hon växte upp i Kristianstad men det var först när hon började plugga i Lund som hon kände att hon kom hem. Där träffade hon plötsligt människor som liksom hon älskade att läsa böcker och diskutera politik och samhällsfrågor.
Frågvist barn
Den bild hon haft av sig själv, av hur hon var i skolan, stämmer inte riktigt överens med den andra har, eller med de fotografier som hon sett senare. I sina ögon var hon väldigt blyg som barn, men på bilderna från barnkalasen står hon och dansar på bordet. Den stämmer inte heller med minnet av när fröken efter ett studiebesök, där fröken inte själv varit med säger: Får jag gissa, var det Lena som ställde alla frågorna?
– Men jag var ingen sådan som hade femmor i alla ämnen. Jag var mer den här argumenterande typen som tyckte att vissa kunskaper var idiotiska och jag kommer ju aldrig att behöva använda mig av matte. Jag tyckte Per Anders Fogelström skrev dåligt. Jag borde kanske läsa om Mina drömmars stad i dag när jag är vuxen. Då tyckte jag att det fanns något olidligt präktigt över Henning och hans fru Lotten, som irriterade mig. Att de var så moraliskt överlägsna alla andra. Att karaktärerna inte var tillräckligt randiga och motsägelsefulla, så som människor ju är. Men det var så länge sedan jag läste böckerna.
Hon skrattar högt vid tanken på sin kaxighet och på att hon vågade gå sin egen väg. Men hon konstaterar att hon trots allt älskade samhällskunskap på gymnasiet.
Hemma pratade HON mycket politik och föräldrarna lyssnade. Lena Sundström ser lite generad ut när hon säger att det låter helt hemskt när hon uttrycker det på det viset.
– Båda mina föräldrar kom från arbetarklasshem där man inte skulle förhäva sig och inte slänga sig med fina ord. Om du skulle skriva en karaktärsbeskrivning i en bok skulle du säga att det här stämmer inte, du säger att det var ett hem där man inte skulle förhäva sig, samtidigt berättar du att du satt och pratade politik och analyserade världen och de satt och var publik och var otroligt stöttande. Så var det också. Men det var nog mer att de lät mig ta plats, även om de inte är sådana människor själva.
– Mina döttrar växer upp i ett hem där alla tycker en massa saker hela tiden. Min familj är kramig. Det älskar jag. Kramig och lite lagom stökig. Det är en köksbordsfamilj mer än en vardagsrums- familj där musikinstrument och notklotter samsas med travar av lästa och olästa böcker och olösta och lösta korsord.
Historien bakom avvisningarna
Via medie- och kommunikationsvetenskap i Lund och Köpenhamn och Poppius journalistskola kom hon in på den bana som bland annat fört henne till TV4 där hon jobbar på Kalla Fakta-redaktionen och där hon har gjort ett antal dokumentärfilmer.
2005 debuterade hon som författare med Saker jag inte förstår och personer jag inte gillar. Två år senare kom den andra boken, Känns det fint att finnas en dag till?
För boken Världens lyckligaste folk, om ett allt mer främlingsfientligt Danmark, blev hon flitigt prisad och även nominerad till Augustpriset.
– Att få tillgång till en massa främmande världar, det är det jag älskar med det här yrket. Som journalist får man en ursäkt, ett alibi för att komma in i människors liv: Jag skriver om det här, får jag komma hem till er?
Förra sommaren gjorde TNS Sifo en undersökning om vilka politiska skandaler det svenska folket anser vara de värsta de senaste 20 åren. Egyptenaffären, då två terrormisstänkta män avvisades från Bromma flygplats på begäran av USA, toppade den listan. Lena Sundström har länge vetat att hon ville skriva en bok om avvisningarna, om historien bakom. Nu är Spår här.
– När jag fick reda på att Lasermannen skulle bli bok var min tanke: Vad fasen ska jag läsa i den som möjligtvis inte stått på löpsedlarna och i kvällstidningarna varenda dag. Det kändes helt utdömt. Men man upptäcker att man inte visste någonting. Så är det med den här historien också. Man vet att CIA var här, det var en avvisning som inte sköttes speciellt bra, det var huvor och de blev torterade. Ungefär så mycket. Men själva berättelsen, köttet, det får man inte. Där tror jag att böcker spelar en viktigare och viktigare roll.
Tappade naglarna
Ångest är ett ord Lena Sundström använder ofta när vi ses. Det är fortfarande några veckor kvar till den dag då boken finns att köpa och hon befinner sig i en fas då hon hatar sin bok. Hon ler snett när hon återger hur hon pratade med sina vänner om sin bokångest och menade att ja, förra gången hade jag ingen ångest och då kändes det bra. Men de påminde henne om den ångest hon led av, om de eksem hon hade och de naglar hon tappade för att hon mådde så dåligt.
– Samtidigt brukar jag påminna mig själv om – när man vaknar mitt i natten och tänker på det där årtalet eller den där uppgiften – att min mamma var ju sjuksköterska och vaknade också upp tre på natten och tänkte: Gav jag rätt medicinering?. Det var en ångest som hon levde med jämt. Då handlade det om att folk kunde dö. Så jag brukar påminna mig om det när jag nojjar som mest över mitt jobb. Jag är en extremt nojjig person som dubbelkollar allting 2008 gånger, men lite perspektiv på att det inte är någon som dör, det är inte helt fel.
Men nu är boken, som hon tyckte saknades, klar. Hon är förtjust i historier som säger något om något som är mycket större.
– Varje samtid har sina problem. Det mest intressanta i dag utifrån ett perspektiv – vilka övergrepp begår vår samtid, så är jag övertygad om att det är hur vi har släppt hela vår syn på rättssäkerhet och demokrati, när det handlar om muslimer framför allt.
I mycket av det Lena Sundström har gjort genom åren, har hon själv tyckt mycket och tagit mycket plats. I Spår, som inte är en roman men däremot en fängslande faktaspäckad berättelse, av förlaget kallad sakprosa, ville hon inte ha ett enda Jag. Ska folk tänka något får de göra det själva. Istället låter hon andra säga tankeväckande saker. Som den italienske åklagaren Armando Spataro: ”Den dagen en man bara kan försvinna från en gata utan någon som helst rättsprocess, den dagen är ingen fri i ordets rätta bemärkelse”.
Redan när hon var 21 år gammal träffade hon Bosse Sundström, frontmannen i Bo Kaspers Orkester. Han är hennes viktigaste läsare och kritiker. Hon beskriver honom som fruktansvärt, brutalt ärlig. En gång skulle Lena lämna en text före klockan sju på morgonen. Bosse skulle läsa texten klockan två på natten, efter en spelning i Helsingborg. I sin mobiltelefon säger han då: Lena, det här är inte bra.
– Jag vet när jag ska lita på honom och när han har fel. Jag känner hans smak så väl. Det är det enda råd jag brukar ge journaliststudenter – skaffa er en hård kritiker. Och ta åt dig av kritiken. Det är alldeles för många som ber om kritik och som sedan avfärdar den när de väl får den.
Lena Sundström har alltid varit orädd i sin journalistik och en ständigt kämpande antirasist.Det i kombination med att hon är adopterad från Sydkorea, har gjort att hon blivit utsatt för hat och hot i många år. Under vår stund på en uteservering är hon intensivt närvarande, hon tittar mig i ögonen när hon pratar. Men inte när hon berättar om hur hon hittat sina strategier för att göra haten och hoten hanterbara. Då går blicken bort i fjärran och hon använder sig av ordet man, i stället för jag.
– Det har varit några gånger när man har blivit jätte-jätteledsen. Men det är inte så att man låter det prägla ens vardag. Men det är också ett problem, för man tillåter inte sig själv att reagera så som det är normalt att reagera. Det är vidrigt när människor som man aldrig har träffat, har så mycket hat.
I början när hatet vällde över henne tänkte hon att det drabbar alla journalister som skriver eller har skrivit om den typen av ämnen som hon har gjort. Sedan insåg hon att kollegor som ser etniskt svenska ut får en helt annan typ av hat, utan rasistiska tillmälen.
– Medan jag är en äcklig guling, är de fula batikhäxor. Men problemet är att man blir en tuff journalist och det är svårt att sluta vara den tuffa journalisten när man är privat. Då blir man ganska hård. Det har varit en process för att våga vara lite mer sårbar och våga bli ledsen.
Så är Lena Sundström tillbaka i det personliga igen. Hon berättar om sin åtta månader långa terapi, det hon kallar för intensivterapi. Men hon lägger snabbt till att det ju inte är som en intensivkurs i att köra bil. Hon säger att hon har förändrats, blivit tydligare och bättre på att säga ifrån och att familjen inte längre får ta skiten när det är kämpigt på jobbet.
– Terapin har gett mig mer självinsikt. Och mer sårbarhet.
Tre frågor till Lena Sundström:
Fåfäng?
”Ja, absolut. Det visar sig på olika sätt. Jag kan ha ett visst kontrollbehov. En annan typ av fåfänga som inte är helt ovanlig i branschen, är att man är så fåfäng att man ska fejka att man inte är fåfäng. Även inför sig själv. Det här behovet som jag har av att gå från tv-världen som ändå är lite flashigare till att sitta i ylletröja och otvättat hår, ensam och sluta att socialisera (nästan), det är också en sorts fåfänga, för att jag måste visa för mig själv att jag inte behöver det där andra. Om man är en kontrollperson och ganska fåfäng egentligen, då kan jag tycka att det är så oerhört skönt att fokusera på andra människor och andra människors liv. Och bara helt ta bort sig själv.
Inga deckare?
”Jag gillar väldigt mycket att läsa i en hängmatta och plöjer böcker när jag är ledig. Men jag hatar deckare. Jag önskar att jag kunde nöjesläsa. För att det är underhållande och bladvändare och sådär, men då blir jag så stressad över att det inte kommer att ge mig något. Då blir jag lite snobbig i mitt läsande. Verkligheten slår fiktionen när det handlar om spänning.”
Filmintresserad?
”Jag är sjukt slö, jättedålig på att motionera. Två situps och så räcker det. Nu har jag varit skitduktig. Nu har jag inte kommit in i det, men tidigare har jag botat min skrivarångest genom att springa på löpband. För att det är så skönt. Under arbetet med Spår blev det inte av, kanske för att gymkortet var så dyrt. Jag älskar att kolla på film och går fortfarande och hyr dvd-filmer, gärna många på en gång. Inte för att jag är en god och fin människa som inte fulladdar ner utan för att jag är så oteknisk att jag aldrig lär mig.”
Namn: Lena Amalia Kyoung Ran Sundström.
Ålder: 41 år.
Familj: Gift med Bo Sundström. Två barn.
Bor: I Stockholm.
Aktuell: Med boken Spår, om Egyptenavvisningarna. Programledare på TV4-programmet Kalla fakta vars höstpremiär är den 27 oktober.
Det förändrade mitt liv:
– Det finns så många grejer som präglar en. Det är klart att det präglade mig att jag träffade Bosse när jag var 21. Det präglade mig att jag fick barn när jag var 24. Det präglade mig när jag kom till Lund där jag kände mig hemma på ett sätt som jag inte gjort i Kristianstad. Sedan har det jättepräglat mig nu när jag gått i min intensivterapi, obehagligt uppvaknande på vissa sätt, men ändå jättenyttigt.
Dygnets bästa timma?
– Det är nattetid, jag älskar lugnet på natten. Jag hatar att gå och lägga mig. Så, mellan ett och två på natten. Då jobbar jag, i bästa fall. I näst bästa fall tar jag en öl med en polare på krogen. Jag snoozar alltid på morgnarna. Har inte särskilt hårda förhandlingar med mig själv om vad som ska bort, bort med duschen och frukosten. Så äter jag en jättelunch i stället.
Under läslampan:
– Jag läste Alice Munros senaste, Brinnande livet. Så bra och så full av självförtroende.
I hörlurarna:
– Det är nu man vill slänga upp något jättecreddigt, nytt band som är lite lagom okänt. Men det kan jag inte, för jag har noll koll. Det är väl Håkan Hellström, älskar honom. Han är så modig. Jag kan bli så där som jag var som tonåring att jag lyssnar på en och samma låt om och om igen. Nu lyssnar jag på Cat Stevens Father and son. Jag bara dör varje gång. Jag tröttnar aldrig på den.
Bästa rådet du fått:
– Det kanske var Bosse ändå. När jag började skriva sa han: Du är ju jätte-rolig, varför använder du dig inte av din humor när du skriver? Det var ett bra råd.
Folk blir förvånade när de hör att jag...
– En töntig grej, men folk tror ofta att jag är sportig. På den tiden när jag var med i Facebook hade jag tagit en bild på mig och min nya danska cykelhjälm. Det har satt sig på många vänners näthinnor. De tror att jag är en hurtig typ. Jag gillar att cykla långsamt. Jag är ingen tävlingsmänniska. Det gör mig till en usel nyhetsjournalist när man ska vara först. Jag känner mer, det spelar väl ingen roll bara man berättar det bra.
