Yaba Holst, 42, har utsetts till ny långfilmskonsulent på Filminstituet. 18 januari nästa år övertar hon den för svensk film centrala tjänsten med mandat att välja ut vilka svenska långfilmsidéer som ska få statligt stöd. Ett ansvar hon då delar med regissören och producenten Baker Karim.
Yaba Holst kommer närmast från en tjänst som handläggare för svensk långfilm på Film i Väst. Efter magisterexamen från teaterhögskolan i Helsingfors har hon mångårig erfarenhet som skådespelare, teaterregissör, manusförfattare, producent och produktionsledare. Hon har agerat manuskonsult för Nordisk Film, Zentropa, Nimbusfilm, Film Pool Nord med flera bolag. Dessutom har hon själv skrivit manus till de två danska filmerna Over gaden under vandet och Min pinlige familje og mutantdræpersneglene.
Grattis till nya jobbet. Vad kan du, med din bakgrund, tillföra?
– Jag tror och hoppas att det är en fördel att, som jag, ha en lång och brokig bakgrund inom film med erfarenhet av arbete inom många funktioner. Jag kommer också från en dansk tradition som betonar samarbetet mellan manusförfattare, regissör och producent. Att jag hållit på med historieberättande på bred front gör nog att jag inte fastnar i en enda form. Jag kommer att slå ett slag för den kvalitativa mellanfilmen.
Vad menar du med det?
– En slags film som varken är sådär jätte-arty eller superkomersiell, en bred men ändå innehållsrik film som till exempel regissörer som Lukas Moodysson, Maria Blom, Josef Fares och Per Fly’s Monica Z tidigare gett oss. Intressant nog kvalar Ruben Östlunds Turist också in som en mellanfilm trots en hög konstnärlig grundambition. Och det är ju fantastiskt! Historier som når ut till en bred publik och samtidigt håller hög konstnärlig kvalité.
Vilket slags ansvar har egentligen en svensk långfilmkonsulent?
– Mitt ansvar är enormt, och jag är djupt ärad över att ha fått förtroendet. Främst gäller det för mig att stödja och coacha filmare så att de når fram till sin publik, oavsett om nu berättelsen är smal eller bred. Jag ska stödja, peppa och vara ett bollplank, det är min roll, snarare än att vara medskapare.
Hur skiljer jobbet på Filminstitutet från den tjänst du lämnar på Film i Väst?
– Det är en mycket mer officiell position. Jag flyttas fram i ledet och får ta både den rosen och den smällen som det innebär. Rent ekonomiskt skiljer sig jobben också åt väsentligt eftersom Film i Väst samproducerar film, och går in som aktiv parter, medan Filminstitutet enbart har en stödfunktion och fördelar statliga pengar.
Vilken slags berättelser tycker du fattas i svensk film?
– Det är jättefarligt att säga att du saknar en specifik genre eller en viss typ av berättelse....säger du "politisk thriller" så får du vips trettio sådana manus. Men lusten att berätta ska ju komma spontant från branschens aktörer. Det jag personligen saknar är annars, rent generellt, den lite större "sexiga" filmen som ändå håller en väldigt hög konstnärlig kvalitét. En fråga jag har är: hur ska svensk film locka tillbaka publiken till biograferna? Det fungerar just nu betydligt bättre i Finland, Danmark och Norge än i här hemma.
Vilka filmer kommer du att vägra ge stöd till?
–Det har jag inte heller något färdigformulerat svar på. Det blir lätt fel om jag avskärmar saker. Säger jag att "det här vill jag inte ha". Då kommer kanske en fantastisk historia nästa dag inom just den nischen....men det är klart... Jag vill helst undvika att ge pengar till filmer som inte kan väntas dra någon publik alls, eller som jag inte kan se kommer att få något som helst konstnärligt erkännande eller festivalliv.
Kan inte det vara svårt att slå fast på ett tidigt stadium?
– Jo det kan vara oerhört svårt att veta. Men goda historier brukar ändå hitta sin väg genom stödsystemen.
Har du några allmänna råd till de manusskrivare som just nu vässar sina pennor för att skicka berättelser till dig?
– Manusförfattare är en yrkesgrupp som oftast inte får det erkännande de är i behov av och borde få. Det är svårt att skriva, så det är en process vi borde dyrka och styrka. Till manusförfattarna där ute vill jag säga: lyft blicken och se er omkring! Vad ser ni för strömningar? Var i nuet! Sedan är det re-write och re-write som gäller, att jobba ända in i kaklet. Saker blir alltid bättre när du skriver om och anstränger dig. Var beredd på kritik! Och samarbeta med dina kollegor, inte minst med filmens tilltänkta regissör och producent.
Hur ser du på att det svenska systemet för filmstöd fortfarande är uppbyggt kring just manus?
– Jag vet inte om jag håller helt med om det...Tongivande regissörer som Ruben Östlund och Roy Andersson kommer inte direkt med några färdigskrivna kompendier. Manus kan verka mer som en ritning eller skiss som kommunicerar en vision. Om du inte förmår kommunicera din vision blir det svårt för någon annan att bedöma potentialen i den. Jag är öppen för olika sätt att berätta en historia på, bara berättelsen i grunden är bra och själva premissen håller. Det är den traditionen jag kommer ifrån.
Blir jobbet som filmkonsulent lättare eller svårare med en statlig filmpolitik?
– Det har jag faktiskt ingen aning om, för jag vet inte hur den statliga filmpolitiken i praktiken kommer att bedrivas i Sverige. Men rent generellt är jag för en statlig filmpolitik och tänker att det ändå är den rätta vägen att gå. Jag ser också på mina kollegor i Danmark, där den statliga filmpolitiken fungerar smidigt och utan problem.