Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Mångsidig. Ernst Theodor Amadeus Hoffmann (1776-1822) var författare, kompositör, librettist, tecknare och musikkritiker. Namnet Amadeus tog han på grund av sin beundran för Mozart.

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Hoffmans syndande munk får nytt liv

    E T A Hoffman förtjänar en ny generation av läsare, tycker Mikaela Blomqvist.

    Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

    Bok

    Roman
    E T A Hoffman 
    Djävulsdrogen
    Översättning: Knut Stubbendorf i bearbetning av Carl-Michael Edenborg
    Vertigo förlag

    Den tyske romantikern Ernst Theodor Amadeus Hoffmans (1776-1822) roman Djävulselixiret från 1815 brukar räknas till de tidiga gotiska romanerna. Men för en modern svensk läsare verkar boken ha mer gemensamt med Dostojevskijs eller Kafkas romaner än med någon skräckhistoria. Det mest otäcka i Djävulselixiret är nämligen att dess huvudperson och berättare, den unge kapucinermunken Medardus, inte har någon kontroll över vad han själv säger eller gör. 

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    En fåfäng vilja att predika och den dyrkan det medför blir början på Medardus närmast tvångsmässiga syndande. När han får en chans att lämna sitt kloster följer strax en serie meningslösa impulsiva mord, angrepp på värnlösa vackra kvinnor och ett nät av lögner. Ändå domineras Medardus berättelse av en stor förvirring snarare än av en stor ondska. Hela tiden stöter han på olika, kusliga dubbelgångare med vilka han byter identitet. Bland alla lager av lögner och förklädnader förlorar han snabbt greppet om sig själv: ”Mer förvirrad än någonsin över vem jag var, såg jag mig själv som misstänkt. En inre avsky riktades med förstörande kraft mot mitt eget jag.”. Nog hör man ekot av Hoffman hos Kafka. 

    Berättartekniskt liknar Djävulselixiret pikareskromanen, där den enskilda anekdoten är lika viktig som den stora berättelsen. Till romanens mest charmerande delar hör just en serie helt absurda porträtt ur det persongalleri som Medardus stöter på i sin vilda framfart genom Tyskland och Italien.

    En konstnärligt intresserad men alltför ytlig furste i vars hov Medardus vistas låter bygga små gotiska katedraler och antika tempel i sin park och författar musikstycken efter noggrant uträknade formler, allt lika felfritt som livlöst, platta efterhärmningar av äldre ideal. 

    Ytterligare en härlig episod är den som ägnas åt den irländske resenär som sedan 20 år bor på ett tyskt värdshus. Varje dag bråkar han om notan och varje natt slår han sönder flöjtar i frustration över att han inte lyckas repetera in en flöjtkonsert. Kvällarna tillbringar han med en engelsk läkare som har lärt sig tyska genom att läsa Schlegels Shakespearöversättningar och därför skriker ur sig dramatiska förolämpningar på vers.

    Som synes har Hoffman även det absurda gemensamt med Dostojevskij och Kafka. Och likt den förres Herr Goljadkin grips Medardus av plötslig otäck munterhet, likt den senares Herr K är han helt utlämnad åt makter han inte kan styra och inte förstår. Men nåja, hos Hoffman finns förstås en konkret orsak till all förvirring. Titelns djävulselixir (som i Vertigos nyutgivning blivit moderniserat till en djävulsdrog) driver på syndaren i hans galenskap. Alla dubbelgångare förklaras i sin tur av ett komplicerat släktskap med en tillhörande förbannelse. Och ändå låter Hoffman en påve predika för vår munk att ”kampen mellan medvetande och drifter framkallar individens personliga själsyttringar.”. Visst låter det modernt? Både Hoffman och Djävulsdrogen förtjänar en ny generation läsare.