Den katalanskeförfattaren Jaume Cabrés bok Jag bekänner är en stor roman, åtminstone i konkret bemärkelse. Den sträcker sig över nästan 900 sidor, har sju kapitel med latinska titlar och avslutas med en förteckning över de cirka 160 (!) personer som förekommer i boken, fördelade över sju århundraden.
Centrum i romanen är dock en vanlig samtida katalansk man ur övre medelklassen; filologen och idéhistorikern Adrià Ardèvol som vi får följa från tidig barndom i Barcelona till tidig död i Alzheimers sjukdom. Men den bekännande, demenssjuke Adrià tappar tråden, skiftar fokus och pronomen och låter historien breda ut sig över århundradena. Hans associationsbanor rör sig här främst via ett antal ting som finns i hans hem i Barcelona: några leksakfigurer, en tavla av Modest Urgell, ett gammalt manuskript.
Spårar fiolen bakåt i tiden
Viktigast i hemmet och romanen är dock en fiol av Storioni som Adrià har ärvt av sin far, som köpt den av en gömd nazist strax efter andra världskriget och som i sin tur har stulit den av en judisk familj i Auschwitz. Cabré nöjer sig dock inte med detta utan spårar fiolen än längre bakåt i tiden: från dess tillverkning hos Storioni i Cremona och bakåt till när virket den är gjord av höggs ut från ett träd som i sin tur är placerat vid ett kloster dit spanska inkvisitorn Nicolau Eimerics högra hand Miquel de Susqueda tog sin tillflykt. På så sätt rör sig Cabrés och Adriàs berättelse snårigt fram via fiolen från spanska inkivisitionen till förintelsen till nutid, alltmedan Adrià egentligen försöker berätta om sitt liv och sin på många sätt olyckliga kärlekshistoria med kvinnan Sara.
Ett idéhistoriskt verk om ondska
Till detta har Cabré fogat ytterligare en ramberättelse där vi följer Adriàs bästa vän Bernat som sammanställer det bokmanus den alltmer glömske Adrià har överlämnat till honom, vilket skall vara boken vi läser. På baksidan av denna bok har Adrià författat ett idéhistoriskt verk om ondska och Cabré låter oss ana att idéer från denna fiktiva bok även smyger sig in i Jag bekänner.
I intervjuer använder Cabré, som är född 1947 i Barcelona och en av katalanskans mer uppburna författare, gärna Gud som metafor för författaren. Det är en ålderdomlig syn på skrivandet som hör hemma i en tid då det var mer okomplicerat att skriva stora episka romaner. Denna syn på författaren blir också tydlig i Jag bekänner. För inom ramen för den intrikata romankonstruktionen finner vi ett egentligen mycket traditionellt berättande. Cabré låter visserligen sin text expandera i ständigt nya associationsbanor men som läsare är vi hela tiden tryggt beledsagade av den allvetande berättaren Adrià.
En förenklat mörk moralitet
Framförallt blir Cabrés förkärlek för en auktoritär berättare underlig i förhållande till tematiken i Jag bekänner, om den auktoritära ondskan. Och trots pliktskyldiga hänvisningar till Adorno, mynnar romanen mycket riktigt ut i en förenklat mörk moralitet om den enskilda människans ansvar snarare än i någon slutsats om ondskans maskineri.
Adriàs flyende minnen bidrar också med en nostalgi till hela romanen, ibland gränsande till sentimentalitet, som skorrar rätt illa mot scenerna från Auschwitz. Berättandet lägger här ett mjukt skimmer över det rent fruktansvärda. I rättvisans namn bör nämnas att detta är en tematik som Cabré delvis närmar sig själv i romanen där en bedragare, genom att upprepa en kitschig version av en judisk bekants livshistoria, lyckas lura till sig Adriàs värdefulla fiol. Problemet är att Cabrés egen bok, med sina stränga fäder, älskade kvinnor som faller i koma, älskade söner som dör och stulna fioler, också den ligger alltför nära kitschen.
Genom upprepning och förskjutningar
Bättre blir det då vid de få tillfällen då Cabré över några sidor koncentrerar sig på grymheten och samtidigt låter sin text falla samman och århundradena fogas ihop på en och samma sida. Här blir en scen hos inkvisitorn genom upprepning och förskjutningar plötsligt till en scen hos nazisterna för att sedan röra sig tillbaka till 1400-talet igen, allt i ett och samma stycke. Om Cabré med en större konsekvens på detta sätt hade raserat och rivit ned sin massiva bok istället för att bygga upp dess många, allt för komplicerade och konstruerade vändningar, så hade Jag bekänner varit en bättre, modernare och också större roman.
