Hertha Hillfon älskade lera. Knådandet började redan vid frukost, och Hillfon ska ha sagt: Först bakar jag dagens bröd – sen bakar jag med leran. Under Konstfacksåren på 1950-talet uppmanades hon lämna leran därhän för att istället ägna sig åt andra uttrycksformer, men hon övergav aldrig keramiken. Hon förblev den trogen.
Nu visar Strandverket en retrospektiv utställning med titeln Skålen – Mitt Mantra. Hillfon som avled 2013, 92 år gammal, kan naturligtvis inte dra i trådarna längre eller närvara i person men hon gav sitt godkännande till Strandverkets konstnärlige ledare Hasse Persson en kort tid före sin död. Hillfons excentriska krav var att hon måste dö först; hon ville inte skiljas från sin konst på ålderns höst, hon ville ha den vid sin sida in i det sista.
Utställningen, som har sammanställts av Persson och Hillfon-fantasten Mailis Stensman, innefattar såväl abstrakta som figurativa motiv och har lånats in från ägare, efter att verken auktionerats ut efter hennes bortgång. Det väl dokumenterade konstnärshemmet kunde inte bevaras. Trist, för säkerligen hade många med mig velat betrakta skulpturerna just där, i denna nästan overkligt kreativa bohemoas av svunnet liv.
Men nu är det som det är – och Hillfon visas i en traditionell utställning. Och Strandverkets miljö av sten och breda golvplankor passar bra för detta ändamål.
De mest iögonfallande verken är de gigantiska ansiktena som presenteras i porträtt såsom det av Malin Ek från 1991, där ett arkaiskt förenklat ansikte med slutna ögon tycks meditera sig bortom tid och rum. Den svarta vinden, en matt skulpturgrupp med två varsamt modellerade ansiktshalvor som skapades i kölvattnet efter Tjernobylolyckan, är betagande. Här gestaltas sorgens tunga bly i samma andetag som den bäddas in i värme.
Därtill presenteras tidiga abstraktioner från samarbetet med Rörstrand, poppiga skulpturer av kläder och matvaror samt en samling figurer och krukor i terrakotta som tidigare smyckat det statliga byggnadskomplexet Karolinen i Karlstad.
Jag fastnar framförallt för en svartglaserad scarf i stengods som så fint tycks följa ett huvuds kontur, men när jag tittar närmare upptäcker jag att det förväntade ansiktet saknas – där finns bara luft. Verket, som var ett receptionsstycke till Konstakademien där Hillfon valdes in som ledamot 1971, är inte enbart intressant som form utan fungerar också som en bitsk kommentar till samma institutions historiska förbiseende av kvinnliga konstnärer.
Men Hertha Hillfon lär och bör kommas ihåg både som innovativ konstnär och som pionjär inom det keramiska området. Hennes storskaliga skulpturer krävde enorm kunnighet och uthållighet och ibland räckte inte ens det – något hennes bakgård vittnade om, belägrad av spruckna lerkroppar.
Hennes konst brukar ofta beskrivas som monumental, något jag till viss del kan hålla med om. Det konstnärliga uttrycket präglas emellertid av en mjuk intimitet, långt ifrån det svulstigt grandiosa.
