”Skulle jag kunna vara Sophie Scholl? Skulle jag kunna göra vad hon gjorde?”
Så inleder journalisten och författaren Elisabeth Åsbrink det nyskrivna förordet till Hermann Vinkes bok från 1980. Tyvärr tycks det alltid finnas anledningar till nya återutgivningar – i år är det 70 år sedan andra världskrigets slut.
Sophie Scholl blev bara 21 år. Hon avrättades 1943 efter att ha gjort motstånd mot nazidiktaturen.
Tillsammans med sin bror Hans och ett fåtal studenter i München spred hon under namnet Vita rosen flygblad som uppmanade till passivt motstånd och civil olydnad. Andra i gruppen skrev ord som ”Frihet” på offentliga byggnader. De var aktiva mindre än ett år men de postade flygbladen nådde flera tyska städer och nätverket växte.
Men det är inte främst för sitt genomslag Vita rosen är ihågkomna, utan för att det fanns uppseendeväckande lite motstånd på gräsrotsnivå.
Åsbrinks svar blir ”vet inte”, men hennes frågor följer förmodligen varje läsare. Vem skulle jag ha varit i Nazi-Tyskland? Skulle jag varit samma person under den euforiska första tiden, skulle jag genomskådat systemet och skulle jag i så fall gjort motstånd? Hur långt hade modet räckt?
Vinke har pratat med dem han fått tag i som stod Sophie Scholl nära. Han har läst brev och letat fram fotografier. Den främsta källan är hennes äldsta syster Inge.
Sophie beskrivs som klarsynt, konstnärlig, hon har integritet, en stark egen vilja och obändig livslust. Hon är intellektuell – studerar biologi och filosofi i München – men det är den nyfunna kristna tron som får henne att ta steget till aktivt motstånd.
Boken är inte enkelt skriven, men tänkt för ungdomar – så många skolämnen kan använda den! – fast egentligen riktar den sig till alla.
Jag går tillbaka till Sophie Scholls ord som avslutar förordet: ”Man måste göra något själv för att inte ha någon skuld.” Det finns viktigare, mer nära och aktuella anledningar än en årsdag för ett krig till att läsa om hennes korta liv.
