Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Henrik Wittgren: Jag har sett dem 38 gånger live

Henrik Wittgren är 38 år och hans bästa Kent-album är Hagnesta Hill. Här berättar han för Tobias Holmgren om relationen till favoritbandet.

"Kanske är det kontroversiellt att säga så, men åtminstone vad gäller samlandet är det lite skönt att de slutar. För då blir det ju ett bokslut, man vet vad som finns.

Det var en indievåg 1996 med Brainpool, Suede, Oasis, Blur och Pulp, ja, jättemånga indieband. Som synthare var det lite halvt förbjudet att lyssna på den sortens musik, men Kents konsert på Arvikafestivalen det året vann över mig. Då hade de i och för sig gjort en cover strax före den spelningen på Depeche Modes Stripped, som bandet spelade i Sen kväll med Luuk. Kanske Kents sämsta låt genom tiderna, men det gjorde inget; att de gillade Depeche Mode fick det att kännas mer okej på något sätt.

Frida Berntson: Jag grät i flera dagar

Redan då var jag en samlare. På helgerna jobbade jag i en skivbutik i Lerum som hette Wonderland, och jag tog ut min lön i Depeche-skivor. Jag hann bygga upp en samling på 300 stycken innan jag läste om en kille i Schweiz som hade  6 000 stycken; det fick mig att ge upp på den idén. Med Kent har det alltid känts mer framkomligt, för de har förstås släppt ett mycket mindre antal skivor och pressningar.

Arvikafestivalen är den första av sammanlagt 38 gånger jag har sett dem live. I höst blir det åtta gånger till. Vanligen begränsar jag mig till två-tre konserter per turné, men det är ju sista chansen nu. Jag bara hoppas att de varierar setlisten något, och till exempel avslutar med någon annan låt än Mannen med den vita hatten. Om jag fick bestämma skulle de också strunta i några av sina hits, som Kärleken väntar, Sverige och Musik non stop.

Nina Moilasheimo: Jocke Bergs röst känns som en sorgsen fiol

Men det är väl omöjligt med tanke på hur stora de är nu. De känner att alla måste bli nöjda. Det var roligare på 1990-talet, innan succéskivan Vapen & ammunition kom ut. Kent är ett grymt klubband som helst bör spela på platser som rymmer 600 personer, max 800. Det är inte så roligt att stå på Scandinaviums läktare med folk som spiller ut öl ur sina plastglas och skränar med till Blåjeans. Och Ullevi med sitt ljus ska vi inte prata om.

Konserterna, samlandet och musiken har alltid varit viktigast. I takt med att jag blev äldre tappade jag intresset för allt det där med bandets privatliv och mycket sånt som diskuteras på Kentforumet, som jag fortfarande hänger på ibland när jag får tid. På förra turnén gjorde de inga intervjuer, men de anordnade en meet and greet där några utvalda fans fick ställa frågorna. Det blev jag och tre andra, samt en journalist från GP satt med och antecknade. Det kändes lite konstigt, för de är ju som vilka vanliga människor som helst. Jag vet också att Jocke Berg hatar om någon kommer fram på stan, särskilt om hans familj är med. När intervjun var över hade jag mage att fråga om jag fick ta en bild, och då teatersuckade han ljudligt, haha.

Fredrik Wetter: Jag hatade Kent från början

Antagligen är det hans beslut att bandet lägger ner. Det kan hända att de andra också är lite less och har gått i liknande tankar, men jag tror att Jocke har haft sista ordet, och det är nog något som växt fram under en längre tid. Han har tröttnat. Och vill inte Jocke längre, då finns det ingen anledning för dem att fortsätta. Kent är Jocke Bergs sångröst, hans vemod och känslan som låtarna förmedlar. Det är hans låtskrivande som är grunden. Att byta sångare som vissa band gör skulle inte ha varit värdigt. Faktiskt hade det varit rent omöjligt.

Visst, det är synd att det inte kommer fler låtar, men de gamla finns kvar, och många av dem är fortfarande otroligt bra. De är ju trots allt det bästa svenska bandet genom tiderna. De förde tillbaka inställningen att det skulle vara på riktigt, pretentiöst och djupt. Det var en period då det fanns mycket glad och menlös musik som inte sa så mycket. Men Kent visade att man kunde nå ännu högre om man gjorde det på riktigt och siktade mot hjärtat. Det finns inget tråkigare än glad musik."

Fakta Henrik Wittgren

Ålder: 38

Sysselsättning: Civilingenjör, klubbarrangör och musiker. Spelar synth i göteborgska bandet Lejonhjarta.

Bor: I östra Göteborg. Kommer ursprungligen från Lerum.

Familj: Mor och far.

Bästa Kent-album: Hagnesta Hill. Den har betytt mest för mig.

Bästa låt: Det har jag funderat mycket på, och har min topp fem helt klar. Allra bäst är Beskyddaren.

Vill höra på avskedsturnén: Färre hits.

Se mer från - Kent avskedsturné 2016
Mest läst