Alldeles enkelt är det inte att på några få rader beskriva danska Helle Helles författarskap. I bok efter bok, från debuten med romanen Exempel 1993, via en novellsamling som Rester till bland andra Rödby-Puttgarten och Ner till hundarna, har hon skenbart lättvindigt utvecklat en helt egen berättarteknik.
Ytligt betraktat sker i stort sett ingenting i de, oftast, kvinnliga huvudpersonernas tillvaro. Världen står stilla bortsett från till exempel ett godståg som skramlar förbi, längtan och passivitet är ett motsatspar som hela tiden tycks ta ut varandra, handlingarna konstrueras av kedjor med trivialiteter, inre monologer och flyktiga samtal. Och ändå framträder en undertryckt spänning mycket svår att värja sig mot.
Detta borde skrivas i presens följer ett liknande mönster, och det på ett lika fascinerande åtstramat sätt som tidigare och på en komprimerad prosa som även i Ninni Holmqvists översättning nästan glöder.
Dorte bor i ett enplanshus intill järnvägsstationen i Glumsö strax utanför huvudstaden. De skugglikt skildrade föräldrarna är helt övertygade om att hon studerar på universitetet, men de dagar hon åker till Köpenhamn ägnas i själva verket åt ett kringströvande. Hon skriver, men utan märkbart engagemang, och låter sig uppvaktas av män. Hennes enda verkliga vän är en äldre kär väninna. Hon konsumerar slut på besparingarna och betraktar omvärlden och sina egna minnesfragment i ett plågsamt sömnlöst tillstånd.
Och av detta skapar alltså Helle Helle något gastkramande, om än med medvetet skruvad humor, som vida överträffar de flesta litterära mordgåtorna och konspirationsteorierna. Man dras med och in, fångas ohjälpligen och känner en sorg efter avslutad läsning. Det som försiggår, och det som inte uttalas i Dortes liv oroar, skaver, lämnar frågor obesvarade, och hur befriande är det inte att dessa dagar läsa en roman som vägrar stryka medhårs.
