Masthuggsteaterns imponerande Tolvskillingsoperan med sina tre och en halv timmar kunde med fördel ha varit en kvart kortare. På Folkteatern gör man dygnet därpå Brechts helaftonpjäs Heliga Johanna från slakthusen på två timmar och en halv inklusive paus. Den borde inte vara en kvart längre men gärna några decimeter djupare. Melanie Mederlinds eleganta iscensättning är riskabelt endimensionell där den bjuder ut sin yta i ett scenspråk som snarast blir bildspel än utmanande aktualisering av en klassiker.
Kattrin Nottrodts scenrum är läckert naket och rått. Dess murar till väggar gör det fängelselikt fängelselikt med ljus som kommer underifrån, från schackt i scengolvet.
Frälsningssoldaten Johanna Dark, en sentida Jeanne d´Arc, pekar med trosvisst finger upp mot sin Gud men får strax också lära sig underjordens riktning. Pjäsen är ett vandringsdrama där slutstationen heter solidaritet och motstånd men där kampen mot arbetsköpare och fattigdom ändar i nederlag och kanoniserad helighet. När de frälsta sjunger sin slutkoral om gudomlig seger och rättvisa grinar Brechts pjäs skärande ironiskt mot sin samtid. Den skrevs 1929, samma år som New York-börsen kraschade.
Folkteaterns premiär är litet dåligt tajmad nu när svensk ekonomi går i topp och konjunkturerna på nytt är kapitalet nådiga. Men i Mederlinds uppsättning bränner inte de frågorna. Den går ett stycke vid sidan av dem med sin estetik och gör den politiska ekonomin till motiv på avstånd. Kapitalets logik smattrar i aktörernas repliker men som kuliss och eko snarare än som utmaningar.
Mederlinds och henne s scenografs scenspråk kontrasterar mot lidelsen hos den oskuldsfulla Johanna men också mot köttgrossisten Mauler som Anders Granell gör mer somnambult inåtvänd än demonisk. En tolkning som är svår att förstå. Lågmält släntrar han in i nederlaget.
Uppsättningen förevisar ett sceniskt nu men jag upplever inte att den delar det med salongen.
Resultatet blir skickliga talkörsuppvisningar på tre man hand som roar brechtskt mitt i den ekonomiska krishanteringen. För de insatserna svarar Pontus Lundin, Shebley Niavarani och Jonas Sjöqvist. Och följsamt som en skotända slinker Eli Ingvarssons underhuggare Slift efter sin herre i dennes börsmanipulationer. Något att roat beskåda. Men för patos får den 40 män och kvinnor starka svartkostymerade kören stå och det bli litet enahanda.
Sanna Hultman blir en välgörande kontrapunkt i föreställningen när hon med skärpa och intensitet ger den utblottade ett radikalt ansikte.
Sanna Ingermaa Nilssons Johanna då? Hon som skall stå för rättrådighet och medmänsklighet i en värld som saknar plats för sådan. Hon måste göra det i en uppsättning där den inte låter sig utvecklas i verkningsfulla möten med samhällets bödlar och offer. Det gör henne till en litet för programmatiskt hurtig frälsningssoldat i den första akten. I den andra, nederstigen till dessa de fattigaste, nyanseras henne spel.
I sin hyperformalism får den här uppsättningen alltför mycket karaktär av bländverk. Dess formspråk hotar föreställningen med livlöshet. Det är synd på de vackra ambitionerna.
