Helena Paparizou: "Jag var otroligt älskad"

Hon stormar in som ett aprilväder genom dörrarna på Dorsia i Göteborg, i sneakers, med ett leende över hela ansiktet. Hon är aningen sen, ursäktar sig och utbrister:”Men vad underbart! Det här vill jag ha! Här vill jag bo!”

Jag har aldrig träffat Helena Paparizou men anade att Dorsias färgglada, livsfyllda inredning skulle slå an något hos henne. Och visst var det så. Hon skulle nog gärna ta med sig ett och annat hem till Athen. Hon är glad, skrattar mycket och göteborgsdialekten sitter som ett litet slipat sandkorn i rösten.

Det har gått nästan elva år sedan hon, Georgios och Rosas dotter från Borås, Göteborg och Grekland, på sin grekiska namnsdag, i guldig Cavalli-kreation tog hem hela Eurovisionvinsten till Grekland. En seger som gav grekiskt tittarrekord, fler än vid landets EM-guld i fotboll satt bänkade vid tv:n.

Den 21 maj 2005 i Kiev tog du hem vinsten med My number one. Hur minns du den tiden?

- Mest minns jag att alla var så glada. Det var en hektisk period som jag alltid kommer att ha med mig i mitt hjärta. Det var viktigt. Grekerna kände att det var en landsseger för dem. Samtidigt är det en känslig period, redan innan Eurovision var jag nästan utbränd och har stora minnesluckor. Jag jobbade på nattklubb fyra gånger i veckan, samtidigt som jag var ute och turnerade i 17 länder med grekiska turistministeriet eftersom jag var turistambassadör för Grekland.

Och själva vinstögonblicket?

- Någon säger att det är lika bra att du ställer dig upp, nu har du vunnit. Sedan känns det som att jag ligger inne i ström, där folk bara drar mig framåt. Min klänning har gått sönder och min stylist står bakom mig och försöker laga den samtidigt som min assistent, också bakom mig, försöker fixa mina lurar. Och de blir så stressade att de börjar bråka. Jag sa till dem ”sluta bråka, ni syns i tv över hela Europa”.

Varför flyttade du till Grekland?

- Det blev så när jag skrev på med Sony i Grekland. Jag hade då i tre år bott tio månader om året i Grekland. Det funkade inte till slut. Jag bodde ett år på hotell, jag höll på att bli sjuk. Jag kan fortfarande inte äta clubsandwich efter den perioden, inte på något hotell. Sådär var det, jag bodde i andrahand också. Men jag saknade min snuttis, jag ville ha min tekopp. Jag var tvungen att samla ihop mitt liv.

Hur är Helena i Grekland? Är det samma person som här?

- Ja det är samma person. En sak som skiljer sig är att jag rör mig på ett helt annat sätt i Grekland, jag är inte ute och går som jag gör här, det är alldeles för stora avstånd. Jag har chaufför när jag är i Grekland, jag har inte körkort.

Hur ser ditt liv ut i Athen?

- Jag jobbar mycket. Fast jag har varit mer mån om att skala ner. Jag tackar inte ja till allt längre. När jag jobbar är jag borta från morgon till väldigt sent på kvällen. Sedan älskar jag hålla på med mitt hem, mitt hus. Och jag är väldigt mån om min familj, vilket är jag och min man Andreas.

Vad betyder ditt hem för dig?

- Vi bor i ett hus som vi hyr. Det är mitt tempel. Till dem jag har nära är det ”mi casa e su casa", men jag har bara de människor som älskar mig hemma och då är det såhär: middagar, fullt med barn som får göra precis som de vill hemma hos Helena, fullt ös.

Du blev ju glad när du kom in hit på Dorsia också och såg hur det såg ut här. Jobbar du mycket med inredningen hemma?

- Nej, inte mycket. Det är viktigt att det är bekvämt. När jag var yngre skulle allt vara bohemiskt, sedan skulle allt vara stelt och stilrent och nu har jag blivit mer så att jag gillar att blanda. Nu har jag väldigt moderna soffor och indiska rustika möbler. Mitt kök är lite countrystyle, ljusrosa marmor på väggarna, crèmevita skåp, lite romantiskt.

Lagar du mycket mat?

- Ja, jag lagar jättemycket mat. Det är ett sätt för mig att visa hur mycket jag älskar människor. Förra året när jag skulle fylla 33, då tänkte jag ”Ah! jag kommer leva mer än Jesus gjorde! Jag ska ställa till med värsta festen!” Jag hade fest för 45 pers, jag lagade all mat själv, en jättebuffé, en osso bucco, långa kycklingspett, sallader, tilltugg. Vi gick och la oss halv åtta på morgonen och det var bara mat, mat, vin, mat, vin.

Hur mycket betyder din kristna tro?

- För mig är det helt naturligt, jag är uppvuxen i en grekisk-ortodox familj. Jag är kristen och går in i vilken kyrka som helst, det spelar ingen roll, det kan vara Domkyrkan här, jag sätter mig och tänder ett ljus, eller en grekisk-ortodox, eller en katolsk kyrka. Jag går inte till gudstjänster men jag går gärna till kyrkan. Jag är jättenoga med att fira grekisk påsk. Jag tror att den här högre styrkan hjälper mig i livet.

Hur var det när du var liten, vad betydde dina föräldrar?

- Jag var otroligt älskad av mina föräldrar. De har alltid arbetat väldigt mycket, men jag har alltid känt i grund och botten att de gjort allt för att vi, jag och mina syskon, skulle ha ett bättre liv än vad de hade. De var ju invandrare, mamma kom hit som 10-åring, det var först hon och min mormor som kom hit. De har alltid varit viktigt för dem att vi skulle ha en utbildning. Jag har fått väldigt mycket kärlek. Vi pussas och kramas, vi skrattar mycket och pratar väldigt högt. Man får nästan ont i huvudet när man är hemma hos mig, alla vill ha uppmärksamheten..haha.

Helena Paparizous pappa Giorgios gick bort juldagen 2008, han fick inte vård i tid eftersom ambulansen inväntade poliseskort då man ansåg området i Backa där de hade julfest som ett riskområde. Han dog, 60 år, i sin äldsta dotters armar.

Hur ser du på din pappas bortgång idag?

- Jag har gått igenom en jättedepression efter min pappas bortgång. Men jag kan inte vara pessimist hela tiden, jag har kommit över det genom att tänka att jag har haft världens bästa pappa. Det han har lärt mig kommer jag att föra vidare i mitt liv, jag pratar mycket om min pappa med mina syskonbarn, om deras morfar och farfar. Min pappa är en hjälte.

Vad lärde han dig?

- Massvis. Vem man ska vara som människa i botten och grund. Vad som spelar störst roll, vad som är nummer ett och vad som är nummer tio i livet. Det är mycket saker. Många gånger känner jag fortfarande att pappa är här. Det är underbart. Han kommer aldrig försvinna.

De bilder från Grekland vi sett de senaste åren präglas av den ekonomiska krisen. Påverkar den dig?

- Den har påverkat alla. De som hade lite får ännu mindre. De som hade mer får mindre. Alla har varit tvungna att kapa ner på allt. Folk som haft det bra har varit tvungna att avskeda folk, många företag stängs ner. Det grekiska folket känner att de lever i en misär just nu. Det känns som att staten fortsätter sparka på människor som ligger ner och jag tycker inte att det är rättvist. Jag hoppas att Grekland nått sin botten, att det räcker nu, att folk ska få känna lite glädje.

Bilder från Grekland har också varit bilder från flyktingströmmar. Hur ser du på det som händer?

- De är överallt, man ser dem vid hamnen, vid flygplatsen. Det är människor som har det väldigt svårt. Jag tror inte att någon behandlar dem dåligt så länge de är på grekisk mark. Ingen människa är värd detta, det är verkligen orättvist. Man ser många som hjälper till. Även om man har det väldigt svårt själv, pensionen räcker kanske inte till, så går man ändå över med en tonfiskburk eller något att värma sig i.

Hjälper du till något själv?

- Ja, bland annat gör jag en konsert i Grekland den 17 maj med Athens big band, vi ska samla ihop pengar till flyktingar.

TEXT

Hanna Tornbrant

hanna.tornbrant@gp.se