Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Helena Österlund | Kari 1983

Helena Österlunds debutroman är en sagolik berättelse om tolvåringar i en skog på sommarlovets sista dag, skriver Björn Gunnarsson.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Roman

Roman

Helena Österlund

Kari 1983

Albert Bonniers förlag

Med mycket få skiljetecken och utan radbrytningar kastar sig Helena Österlund ut i en beskrivning av Kari, tolv år gammal, en varm dag i rötmånaden när sommarlovet är nästan slut. Repetitioner var ett definierande grepp i Österlunds debut, diktsamlingen Ordet och Färgerna. Upprepningar kännetecknar också prosadebuten, även om minimalismen här har ersatts av en flödande språkström.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Påverkan är en känslig fråga, men jag tycker mig ha mött ett besläktat språkbruk förut. Ett slags trotsig förundran över verkligheten, där allt måste beskrivas som om det vore förmätet att försöka beskriva det, samtidigt som det existerande är så bestämmande att det nödvändigtvis måste benämnas gång på gång på gång.

Stilen ger intryck av ett förhöjt medvetande. ”Sjön hade massor av vatten”. ”Värmen var varm”. ”Tallarna var en skog”. ”De höll på med det där liggandet som de höll på med”. ”De där armarna som Kari hade”. Kanske är det miljön och huvudpersonen, en ung flicka på landsbygden utsatt för dunkelt hot, som tillsammans med det egensinniga språkbruket påminner om Mirja Unge.

Beskrivningen av verkligheten är extremt detaljrik och sensuell, och blir alltmera sagoaktig. Kari möter en jämnårig pojke som också heter Kari, hon känner att hon hatar honom, kanske för att han har en riktig kniv, vilket inte hon har. Det är bra som en symbolisk gestaltning av prepubertal oro. Runtomkring flickan och pojken i skogen finns djur, levande eller döda, blodfyllda eller ruttnande, kvällen blir till natt och Kari möter ett talande rovdjur.

Man kan säkert läsa Helena Österlunds språkintensiva berättelse på flera sätt, feministiskt, psykoanalytiskt eller symboliskt. Kanske beskriver den något slags fundamentala livsprinciper. Men kanske är den bara rätt och slätt en bokstavligt talat sagolik berättelse om tolvåringar i en skog på sommarlovets sista dag.