Helen Rundgren, författare till bland annat böckerna om Tyra Tyrannosaurus Rex, och Anna Lindqvist kom häromåret med den prisbelönta och omtyckta boken Dumma mygga! där de på ett roligt och underfundigt sätt förklarade varför insekter beter sig som de gör. I uppföljaren Blinka lilla supernova samarbetar Rundgren med Maria Beskow. Boken är full av fantastiska, kontrastrika, färgmättade illustrationer som visar himlakropparna ur otaliga vinklar och med alla deras funktioner, en kittlande bildresa.
Men texten gör mig alldeles konfys. Det börjar inte något vidare då berättaren, Stella, presenterar sig själv. Under ett litet porträtt av en femkantig stjärnform säger hon "Jag är ingen riktig stjärna. Om jag var det så skulle jag inte se ut som en stjärna. Jag skulle vara rund som en boll." Nå, det stämmer ju, men vem är i så fall Stella? Hon positionerar sig som något annat än en mänsklig varelse, hon refererar till läsarna som "ni". Men vad eller vem Stella är får vi ingen förklaring till.
Annars är det gott om vetenskapliga upplysningar, och jag känner hur min läsning blir trög och full av motstånd när texten samtidigt tillhandahåller komplicerade förklaringar och otillfredsställande förenklingar, som i fallet med svarta hål: "Ett svart hål är som ett konstigt ingenting. Ett stjärningenting." Visst är det svårt med svarta hål. Men en sådan halvpoetisk kommentar retar mer än förnöjer.
Och dessutom: "8 minuter är inte så lång tid." Jämfört med vad?
Nja. På det här sättet blir utforskandet av stjärnhimlen till någon del inspirerande, men mest frustrerande. Det är svårt att sätta fingret på målgruppen. Små barn? Större barn? Vem? Och varför?
