Att tämja en duvhök, denna falkeneringskonstens ruffiga, mordiska fågelproletär, har genom historien handlat om maskulinitet och erövring. När den brittiska historikern och falkeneraren Helen Macdonald efter att närmast ha golvats av sorg sedan hennes far oväntat dött, bestämmer sig för att isolera sig i sitt hem i Cambridge tillsammans med en ung duvhökshona, handlar det om något helt annat. Om medkänsla och fokus, om självvald ensamhet men också gemenskap.
Med sin hök och det tillfälliga adjö till världen som projektet att tämja henne innebär, skrubbar Macdonald av ett lager kulturell fernissa för att uppgå i något annat, större, högre. Hon vill inte tämja och kuva fågeln, hon vill möta, bli förstådd, smälta samman.
Samtidigt håller hon den mänskliga världen på avstånd. Det är med fågeln tillvaron blir klar, det är också med fågeln på sin arm som Macdonald börjar se sådant hon inte tidigare sett, inviteras dit hon tidigare inte erbjudits tillträde och fly det hon inte längre mäktar med. Vare sig hon vill eller inte ger höken henne oundvikligen uppmärksamhet. Man kan inte gå omkring i Cambridge med en tjock handske och en duvhök på sin arm utan att människor tittar, eller anstränger sig om att inte titta.
Helen Macdonald berättar den fascinerande och mångbottnade historien om sig själv och höken Mabel i boken H som i Hök. Parallellt återberättar hon historien om en annan, mindre framgångsrik falkenerare, fantasyförfattaren och läraren Terence Hanbury White (mannen som bland annat gett oss romansviten Svärdet i stenen).
T H White är en av de ensammaste människor som levat, skriver Macdonald. Homosexuell, sadist, alkoholist men precis som sin litterära skapelse, Sir Lancelot, mån om att kväva varje impuls att vara elak och istället odla sin vänlighet och milda framtoning.
Efter att i en bok om falkenerarkonsten av kapten Gilbert Blaine ha läst om en duvhök som trots att den varit tam som en familjepapegoja återtar sitt vilda, otämjda tillstånd på bara en vecka, börjar White längta efter det samma. Att få vara vild, otyglad och fri, och att, som han själv skriver, dessutom få vara fjolla, feminin och våldsam.
En så märklig uppräkning av ord. Otyglad, fri, fjolla, feminin, våldsam. En sorts krock av innebörder, alla sådana som White tvingats tränga bort ur sin egen existens och nu knyter till duvhöken. Han säger upp sig från sin lärartjänst, hyr en stuga på landet och skriver till Tyskland efter en duvhök.
Whites försök att tämja duvhöken Gos förvirrade Helen Macdonald när hon första gången läste boken som barn. Till skillnad från de självsäkra, aristokratiska, sportiga och tweedklädda män som talade genom de andra böcker om rovfåglar som hon läst, var T H Whites The Goshawk ”en bok om falkenerarkonsten skriven av en man som inte verkade veta något om den. Han talade om fågeln som om den vore ett monster och han tränade den inte som man skulle.”
Samtidigt är det uppenbart något i T H Whites historia som Macdonald aldrig kunnat släppa och som inverkar på det beslut hon själv fattar, 70 år senare. Jag tror det kan beskrivas som barnets identifikation med djuret, det som händer med honom, det han utsätts för, men också gåtan: vad hände med honom sedan?
Macdonald är kvinna i en mansvärld, hon är klassresenär och en del av hennes projekt ekar av sorg och ensamhet. En annan, den som är svårare att få grepp om under läsningen, är en utmaning, kanske till och med en provokation. Hon rör sig på ett fält där hon inte är självklar, hon gör något med sin hök, kanske något som inte gjorts förut och som är mer framgångsrikt.
Någon gång antyds just det: som när hennes vän och mentor flera gånger med beundrande förvåning i rösten iakttar hur lugn och trygg hennes fågel är. I nästa stund slutar Macdonald utmana och accepterar att hon gett sin fågel för mycket mat, att den är över sin flygvikt och att det hotar relationen i grunden. Som vore allt, för djuret, en fråga om föda. Medan det för människor skulle finnas mer: ”Människans armar är till för att hålla andra människor nära. Det är inte till för att bryta nacken av kaniner, dra ut slingrande inälvor och lägga dem på en hög löv på marken medan höken doppar näbben i bytets brösthåla för att dricka blod”.
