Hans Falladas romaner om Weimar- och nazitiden är nu aktuella på svenska – som Ensam i Berlin och senast Varg bland vargar. Men varför då inte också läsa Heinrich Bölls satiriska berättarkonst som skildrar Västtyskland efter ”timmen noll” 1945? Vid den tiden skruvades det litterära tonfallet ner till en ”kalhuggen” efterkrigslitteratur, men snart nog skulle den berikas och varieras, bland annat i Bölls romaner och berättelser om ett samhälle med inbyggd kontroll och själsliga pressveck.
Doktor Murkes samlade tystnad samlar tolv efterkrigsnoveller som skildrar ett land präglat av den sociala effektivitet som blev kvar som restprodukt efter Hitlertiden. De flesta berättelserna är från femtiotalet. Urtida? Tja, det beror på stilen. Några noveller var tidigare översatta av Per Erik Wahlund, Karin Löfdahl utvecklar kortleken. Där hon upprepar tidigare översättningar ligger de nya ofta mycket nära de äldre, men hon moderniserar också. Lediga stunder blir fritid. Varför apostrofer blir akuta accenter är mig dock en gåta.
Satir beror av att det skildrade är högst troligt. Det finns så att säga ingen fantastik i den vanliga idiotin utan en sorts blandning av konventioner och manier som kan spegla samhället i stort. För Bölls del handlar det inte om entonig sarkasm utan om människoteckning som växlar mellan stilistisk klippning och en sorts eftersinnande spefullhet.
Mästerstycket här är titelnovellen om kulturpåven Bur-Malottke (Böll har sinne för uppblåsta namn!) som skall hålla ett av sina odrägliga radioföredrag om den högsta makten, men som 1945 med ens blivit tvivlande och vill i det inspelade programmet plötsligt klippa bort alla hänvändelser till ”Gud” och ersätta dem med ”detta högre väsen som vi tillber”. Man anar att Gud förr var en annan. Hans tjugosju utklippta ”Gud” i olika kasus kommer sedan till användning i ett annat kulturprogram. Komiken är sublim.
Satiren skruvas upp i korta Det kommer att hända något om Alfred Wunsiedels maniska handlingskraft. Hans närmaste man Broschek kan tala i många telefoner samtidigt som han hanterar en stickmaskin med fötterna. Wunsiedel dör förstås knall och fall och berättaren får en ny syssla som förenar sysslolöshet med eftertanke. Han blir en professionell sörjande vid begravningar.
Det är en klassisk avfyrad satir av tysk produktivitet, men ändå entonig som grepp. Så blir det med Bölls genrestycken. När Böll kommer till familjen med en helgalen faster som fordrar att man firar jul året runt syns också det, men man anar också en sorts accelererande allegori med början 1939. ”O Tannenbaum… ”.
Bäst tycker jag nog om Kyrkan mitt i byn som gavs ut 1966. Här har Bölls ironiska stil mognat, vilket där märks i Löfdahls styva översättning. Det handlar om den unge skattmasen med uppdrag i den slumrande byn. Systrarna Hermanns pappers- och tobakshandel måste ha glömt att dra av karamellkostnaden i 1947 års bokslut. Böll ser skillnaden mellan snikenhet och vänlighet, men ur den lokala snapsen jämnas flera orättvisor ut. Men varför har den alkoholiserade skomakaren så många polska gesäller? Skattmasen blir nästan hemmastadd.
Bölls noveller berättar om en tid då det fanns hålkort. Alla röker intensivt som vore det en kompensation av ransoneringstiden. Dagens svenska prosa är mer hälsomedveten trots den höga mortaliteten i krimiträsket. Man tar livet av varandra, fast ”livet” på svenska påminner ofta nog om ett trångt midjemått. Tyskans ”Das Leben” är så mycket större.
Inte underligt att satir mer sällan ses som en konstform på svenska. Det tolkas som kvick reklam och grimaser, vilket är synd. Men så finns alltså Heinrich Böll som här får ett fint personligt förord av Stig Hansén och en avslutning med Bölls Nobelpristal från 1972. Till skillnad från vanliga kalkyler finns i litteraturen alltid något oberäkneligt jäsande, påpekar Böll. Precis som i brödbak.
