Norska Heidi Linde har tidigare utkommit med tre romaner i hemlandet, men det är först den fjärde som översatts till svenska. I Nu jävlar! rotar Linde ner sig i det sömniga småstadslivet med en djupt vardaglig och allmänmänsklig ansats. Här finns den uttråkade småbarnsmodern som motvilligt flyttat hem till barndomsstaden. Hennes vän som är på väg att gifta sig, efter att ha levt barnlös och singel i många år. Den äldre kvinnan som sitter fast i väninneskvaller, men har en hemlig vänskapsrelation med drottning Sonja och mannen vars drömmar spruckit och som nu arbetar på bensinmacken.
Linde arbetar med klassiska teman, såsom kärnfamiljens och medelklasslivets kvävande struktur. Småbarnsmodern Tereses man utgör den ofta skildrade bilden av manlighet: förnuftig och rationell med stark auktoritet som står i konflikt med hennes drömmar och frihetslust.
Men att skriva om familj, småstadsliv och relationer kräver en särskild psykologisk skärpa. I Lindes roman får läsaren aldrig ana, våndas eller vänta: allt är redan utskrivet. Människorna är stereotypa och fungerar främst som projektionsytor för berättelsens framåtskridande och både dialog och gestaltningar är så grovhuggna att det inte lämnas något utrymme för läsaren att tänka själv. Upprepningar och onödiga kursiveringar gör sitt till, som om Linde är så rädd för att de budskap hon bankar in ska missas att det krävs betoning och liknande meningar kort efter varandra för att det verkligen ska gå fram.
Så vad är då budskapet? Tja, följa sina drömmar är en rätt god sammanfattning. Och att drottnings Sonja i Heidi Lindes tolkning verkar vara en synnerligen prestigelös och rolig dam, likt en hemlig kompis för äldre kvinnor som saknar en väg ut ur kafferepens helvete.
