Som få andra författare delar den japanske romanförfattaren Haruki Murakami läsare och kritiker i två läger. Antingen betraktas han som en usel och överskattad manierist med svårartad gubbsjuka eller så hyllas han som en virtuos prosakonstnär i besittning av en vulkanisk fantasi. För belackarna är Murakami en litteraturens skojare, en gubbsjuk bluffmakare vars blotta förekomst i spekulationerna kring Nobelpriset väcker en indignation som gränsar till moralpanik. Detta framgick med skriande tydlighet i en kritikerenkät för några år sedan, där han var det överlägset vanligaste svaret på frågan ”vem vill du inte ska få Nobelpriset?”. För anhängarna är han en trollkarl, en schaman som med samtidigt lekfull och intensiv poetisk suggestivitet förvandlar en detaljskarpt tecknad vardag till en kinesisk ask av världar inuti världar.
LÄS MER:Fyra författare kan få Nya akademiens pris
Det är min ytterst försiktiga gissning att Murakamis nya roman Mordet på kommendören inte kommer att ändra på denna tingens ordning.
För romanen är en vindlande, svindlande resa styrd där nutid och historiska händelser blir sammanlänkade, där gestalter i målningar får liv och närvaro och allt som sker är underkastat drömmens logik, där allt är möjligt och ingenting är förutsägbart.
Efter en prolog där slutet på historien ligger inbäddat som en insekt i bärnsten, tar det hela avstamp när frun till det namnlösa berättarjaget, en framgångsrik trettiosexårig porträttmålare, talar om för honom att hon har en älskare och tänker lämna honom.
Omskakad reagerar han med att avboka alla uppdrag, sätter sig i bilen och ger sig ut på vägarna, tar in på billiga hotell och skjuter alla beslut om sitt liv framför sig.
En ungdomsvän från åren på konsthögskolan erbjuder honom att flytta in i sin fars hus på ett berg vid kusten. Fadern är en berömd konstnär som förnyat den klassiska japanska stilen efter att i sin ungdom varit avantgardist i Wien och nu sjunger på sista versen på ett sjukhem. Denna ”omvändelse” är en av de hemligheter i det förflutna som bildar en parallell fåra i handlingen. Världen tränger sig på, bland annat i form av en granne, en mystisk, stormrik affärsman som köpt ett överdådigt hus för att bo i närheten av en trettonårig flicka som han tror är hans dotter. När Murakamis försynte Candide på vinden hittar den målning som ger romanen dess titel, börjar även andevärlden och med den övernaturliga fenomen, också bli – bisarr – realitet.
Med det narrativa spelets pjäser sålunda uppställda på brädet, ska jag inte orda mer om handlingen, utan bara säga att i den konstnärligt omutliga fördelningen av gestaltning och reflektion, sinnlig iakttagelse och existentiell begrundan, är denna roman om förlust och återkomst, en gripande läsupplevelse.
Att den också är överlastad kan jag leva med utan några som helst problem.
