Kloka romanförfattare avslutar sina kapitel när gestalterna blir intima, för att skriva om sex är besvärligt. Men det där är ju också en smula fegt. Även beskrivningar av samlag är en litterär förmåga och bör kategoriseras av litteraturkritiken.
Författare kan använda det poetiska skrivsättet eller det pornografiska som båda lätt blir löjliga, eller det cyniska som folk låtsas bli chockerade över. De kan inta den filosofiskt libertinska hållningen som endast fungerar i Frankrike eller den komiska som mest går hem i USA, och när européer intellektualiserar det som puritanska amerikaner bara vill fnissa åt så blir det kulturkrockar.
I Haruki Murakamis romaner finns en ny variant som jag inte vågar säga är japansk för den är nog helt personlig liksom det mesta hos denne författare. Sexualiteten är explicit men vardaglig; den kan vara extatisk eller vad man kallar pervers men samtidigt en rent praktisk angelägenhet.
I de två utkomna volymerna av trilogin 1Q84 raggar Aomame upp män på krogen medan Tengo har en kvinna som han träffar någon gång i veckan. Litet oromantiskt kan man tycka, men då ska det sägas att den andra boken avslutas med en känsla av att kärleken är det enda verkliga i världen. Vad som händer sedan får vi se, men verkets motto är från den söta sången It’s only a paper moon, om månen av papp som är på riktigt om man tror på varandra. ”It wouldn’t be make-believe/ if you believed in me.”
Det finns en plats där det obscena samsas med normaliteten: drömmen. På det viset passar erotiken hos Murakami in i berättelsernas helhet.
Så kan jag då komma till saken efter att ha lockat läsare genom att inleda med prat om sex. Murakami har skrivit socialrealistiskt i den filmatiserade Norwegian wood och journalistiskt i Underground, intervjuboken om Aum-sektens sarinattack i Tokyo. Men för sina fans är han störst i sina mer surrealistiska böcker, de som blir egendomligare för varje sida och tycks vara fritt improviserade av den före detta jazzklubbsägaren. Romanen 1Q84 som har utkommit i tre delar i Japan hör naturligtvis till Murakamis drömlika böcker.
Fast författaren skulle kanske säga att det är själva verkligheten som har blivit mardrömslik? I en intervju gjord före de senaste katastroferna i Japan talar han om händelser som sarinattacken i Tokyo och jordbävningen i Kobe 1995 eller, förstås, elfte september. En stabilitet som fanns tidigare har förlorats, parallella verkligheter produceras på internet och totalitära hot är nu mer smygande än i George Orwells 1984 med dess överallt närvarande Storebror. 1Q84 börjar året som Orwell fruktade men snart är vi i en alternativ värld och året sägs vara just 1Q84 – Q som i ”question mark” eller ”kyu” som på japanska betyder nio.
Extremistiska sekter och den känsla av irrealitet som världsförändrande händelser kan ge är ämnen som behandlas i romanen som dock efterhand mer väcker frågor kring ensamhet och gemenskap.
En resumé av intrigen kunde ge intrycket att recensenten blivit galen så jag nöjer mig med antydningar. Murakami blandar Raymond Chandler med Kafka och Alice i Underlandet till någonting helt annorlunda som förnyar romankonsten liksom hos Thomas Pynchon och Don DeLillo fast kanske ännu mer egensinnigt än så. Man får hoppas att han inte anses vara för lekfull för att få Nobelpriset.
Två berättarperspektiv varvas: Aomames och Tengos. Aomame är en trettioårig kvinna som inte bryr sig så mycket om sin bakgrund i Jehovas vittnen utan ägnar sig åt tillfälligt sex – på jakt efter någon som liknar Sean Connery – och åt att hämnas på män som hatar kvinnor.
På underliga vägar, det sägs att verkligheten vrids om, tycks hon hamna i en annan värld, 1Q84, där det finns två månar på himlen och där polismännen plötsligt bär annorlunda uniformer på grund av ett sekteristiskt våld hon aldrig har hört talas om.
Tengo är en matematiklärare som vill bli författare och får i uppdrag att skriva om ett illa formulerat men intressant manus som skrivits av en ung flicka. Sjuttonåriga Fukaeri visar sig vara en säregen tjej vars historier präglats av traumatiska upplevelser inom en religiös sekt av typen Aum, alltså esoteriskt buddhistisk med en blind, karismatisk ledare.
Det är som om Fukaeris fantasier invaderar Aomames och Tengos liv och för dem allt närmare varandra. Läsaren bör gå långsamt fram och lägga de mest underliga detaljer på minnet, för detta är en berättelse där varje revolver som någonstans nämns senare kommer att avfyras.
Särskilt noga måste man notera allt som sägs om månen, om religiösa sekter, kompositören Leos Janáceks Sinfonietta, George Orwell eller verklighetens natur. Fast vem vet, när det på ett ställe förekommer en hund som äter spenat därför att den inte vet att den är en hund så är kanske också det betydelsefullt längre fram i drömmen-romanen 1Q84.
Och berättelsens antaganden invaderar dess läsare. Frågan är om Murakamis beundrare hädanefter vågar titta på stjärnhimlen. Kanske lyser det två månar, kanske har hela verkligheten vridits om, kanske är det inte längre 2011 utan 2Q11.
Född 1949 i Kyoto.
Debuterade 1979 med Kaze no oto wo kike, Hör vinden sjunger (ej översatt till svenska.)
Fick sitt genombrott med kärleksromanen Norwegian wood (1987). Skriver främst romaner och noveller men även reportageböcker. Har också översatt verk av bland andra FScott Fitzgerald och John Irving till japanska.
