Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Många av skribenterna saknar kontakt med sin egen 15-åring, skriver Ingrid Bosseldal om Diana Olofssons och Johanna Westers antologi Saker jag hade velar veta när jag var 15.
Många av skribenterna saknar kontakt med sin egen 15-åring, skriver Ingrid Bosseldal om Diana Olofssons och Johanna Westers antologi Saker jag hade velar veta när jag var 15.

Har du kontakt med din inre 15-åring?

Under arbetet med boken Saker jag hade velat veta när jag var 15 kom redaktörerna Johanna Wester och Diana Olofsson på att texterna inte bara skulle rikta sig till yngre läsare, utan också till vuxna. Det, skulle jag säga, är ett av bokens problem. För vem är den tänkta läsaren?

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Bok

Genre: Antologi

Titel: Saker jag hade velat veta när jag var 15

Redaktörer: Diana Olofsson och Johanna Wester

Förlag: Norstedts

Där Kakan Hermansson i höstas i sin bok Hela kakan visade hur effektivt det kan vara att som 34-åring skriva ett brev till sitt 20 år yngre jag, hur det går att trösta utan att förenkla, saknar många av antologibidragen kontakt med sin egen 15-åring. Ibland är de för starkt förankrade i den egna samtiden och, i några fall, blir förståelsen för de egna framgångsrika vuxna jagen, en sorts self-made-women bortom samhälle och strukturer, stötande. 

”Den tjej som aldrig fått beundran gratis lär sig också något väldigt användbart om sin egen kraft. Hon inser att livet blir vad hon gör det till”, skriver Anna Hedenmo. Var stolt över att du är duktig, uppmanar Alice Teodorescu: ”Det betyder nämligen att du tar ansvar för ditt liv.”  

Men ibland glimmar det till. Som när Ebba Witt-Brattström från positionen ”gammal och ärrad feminist” tar läsaren med sig genom ett antal myter och fördomar. Som när Bodil Malmsten, från andra sidan graven, talar rakt till den som är ung och förtvivlad: ”Gör vad som helst/utom att ta livet av dig. Det finns inget efteråt. Jag har varit där/och kommit tillbaka för att berätta om det.” Och som när Annika Norlin uttrycker tacksamhet för att hon som 15-åring var ett barn som flög under radarn:  ”En tonåring som är ett barn är ointressant. Hon är inte någons objekt utan i stället alltid subjekt i sin egen värld”. 

Det är en insikt som gissningsvis inte direkt talar till den som är mitt i 15-årsvarandet. Men det är välskrivet och det ger en sidobelysning av kvinnoblivandet, som är väl värt att vittna om. 

Mest läst