Hanna Hallgrens dikt, i nya samlingen Roslära, har många både sammanvävda och uppsplittrande nivåer. Symboliskt naturligtvis: få ord har så rikhaltiga associationer som ros. Här finns mycket färgsymbolik, kopplad ipar mellan färg och föremål: ros, blod och rött. Vitt och snö. Svart och kol. Köttslig sensualism korsar det konkreta, det personliga korsar det politiska, grammatiska sammanhang upplöses.
Genom alltsammans finns ett postkolonialt tema: frågan om svensk skuld, om ont samvete över privilegier, ett motgift mot ordet ras. Både indirekt för kolonialismen – att ha njutit av frukterna är även det att ha blod på händerna – och direkt för rasbiologiska institutet, tvångssteriliseringarna, flyktingdeportationerna. De direkt politiska formuleringarna är ofta starka: ”nation hör samman med slakt”. ”De som har rättvisa behöver ingen välgörenhet”. Ändå kan medkänslan vara närmast hjärtskärande: ”dessa tårar hos ett barn utan någon som tröstar ...”
Språket är spänstigt, någon gång humoristiskt. ”Det är en värld med grodor istället för rosor/ med ‘kvack’ i stället för ’tack’”. Något uttalat diktjag syns inte, men genom ett tilltalat du tycks många av de mera romantiska formuleringarna handla snarare om privat kärlek än allmänmänsklig. Anslaget är existensfilosofiskt med en fenomenologisk ådra: ”Varför är det att leva som finns”.
Dikterna berör också en tanke som har lång tradition i litteraturen: frågan om inte skrivandet i sig utgör ett hem, att författaren i någon mån alltid måste vara hemlös, illojal mot nationstanke och knäsatt historiebild. Begreppen språk och nation bör befrias från sin traditionella ideologiska samhörighet. Ibland kan det låta rent apokalyptiskt: ”vi tillhör en generation/ dömd till undergång”. Ändå är det kärleken och livet som får sista ordet: ”Kärleken ut ur döden”.