Den handlar om ett antal muslimska pojkar i tjugoårsåldern, som vuxit upp i Örebro och fortfarande lever där. De ser tillbaka på sin tonårstid och förenas av att de alla i tur och ordning eller samtidigt varit eller är förälskade i samma flicka – den oemotståndliga Barira.
Mahir är bosnier, Isse somalier, Aron etiopier, Magith eritrean och Lars svensk. Alla söker de en identitet och ett sammanhang i islam.
Men romanen handlar inte om ungdomsproblem i ett multietniskt samhälle. Och den är ingen ungdomsbok, som bygger på igenkännande och identifikation. Istället är den en retsamt pretentiös och sofistikerad utmaning för litteraturläsare i alla åldrar.
För här finns ingen inbjudande exotism, inga typifierade ”invandrarproblem” och ingen charmerande ”invandrarsvenska”. Istället möter man en rastlös passion, gestaltad i haranger där språket slår knut på sig självt: ”Besinningen slingrade sig därefter bryskt och erfaret tillsammans med förlikningen igenom tankegångarna och infekterade dessa för att så obstruera potentiella beklämmandeheter /…/”
Och just när läsarens förvirring nått sin kulmen kommer en smart och rolig dialog. Eller en intressant och välformulerad teologisk utläggning.
Min slutsats blir att detta är en sällsynt intressant och löftesrik debut. Av en författare som inte sneglar åt något annat håll än åt världslitteraturen – mot två klassiker om våldsam passion, som båda chockerade sin samtid: Nabokovs Lolita och Goethes Den unge Werthers lidande. Barira är ett seriöst försök att skapa ett experimentellt litterärt verk som handlar om islam i Sverige. Och om ett gäng unga män som egentligen bara har två saker gemensamt – att de är örebroare och passionerade.
Efter halva boken har jag förstått att författarens alter ego inte nödvändigtvis är den unge bosniaken Mahir, utan lika gärna kan vara hans far – koranläraren Fadil, som säger att han skulle vilja skriva en roman ”som handlar om vad det är att ha sin ena fot i öst och den andra i väst. Det skulle vara en bok som en vanlig västerlänning inte kommer att kunna förstå helt, men som en vanlig österlänning inte heller kommer att kunna förstå helt./…/”
