För några år sedan gjorde historikern Yuval Noah Harari internationell succé med bästsäljaren Sapiens – en kort historik över mänskligheten. Med humor och drastiska vändningar sammanfattade boken hundratusentals år av mänsklig utveckling på drygt fyrahundra sidor.
Det var ett sympatiskt kamikazeprojekt, men med luckor och tvivelaktiga ideologiska utsagor. I alla fall om man i likhet med mig värjer sig mot biologistiska förklaringar på samhälleliga företeelser. Men eftersom han med sådan lätthet axlade världshistorien gick Hararis populärvetenskapliga metod hem hos många.
Med lustiga liknelser, gedigen historisk kunskap och common sense-filosofi band han samman savannmänniskans villkor med den moderna människans problem och gav läsaren svindlande satellitperspektiv på historien. Det var en lisa för samtidsoroliga själar. Betrakta tillvaron ur evighetens synvinkel och oron för religioner, nationer, konst, politik och filosofi blåser bort som rön för den historiska vinden – vad som än händer kommer världsalltet trots allt att överleva oss.
I 21 tankar om det 21:a århundradet riktar författaren nu blicken mot den omedelbara framtidens globala utmaningar genom en serie löst sammanhållna essäer. Harari befinner sig inte längre i omloppsbana runt jorden. Nu är det snarare från Davos-höjder och TED-scener som världens utmaningar ska kartläggas och lösningar föreslås. Och självförtroendet är det minsann inget fel på.
Harari ger sig glatt i kast med vad som än faller honom in, bortsett från klimatkrisen av någon outgrundlig anledning. I ena stunden diskuterar han artificiell intelligens och faran med den tilltagande automatiseringen. I nästa stund förklarar han varför religioner är en del av framtidens problem och inte lösning. Han värnar den liberala marknadsekonomin, tycker att samtidens lärare är undermåliga eftersom de inte ger barnen framtidssäkrade verktyg, förklarar varför ”kulturalism” som innebär att vissa grupper inte får ledarskapsbefattningar i företag inte är samma sak som ”rasism” och fastslår att datorer i framtiden kommer att sno jobb även från konstnärer och musiker. Han har en enkel lösning på terrorism (var inte orolig) ger förnumstiga råd till ungdomar om att inte lita på vuxna, har lösa funderingar kring meningen med livet och landar till slut och högst oväntat i att fler människor borde prova på… meditation. För när man tänker på sina andetag kommer man närmare den verkliga verkligheten, typ.
LÄS MER:Ernst Billgren förenklar världen
Det är ibland underhållande att följa med i de halsbrytande resonemangen, ungefär som när man sitter i en bar och den lite vinglige grannen lutar sig fram för att lägga ut texten om hur man löser världens problem. Men dessvärre är det också på den banala nivån som Harari lägger sig. För att ta ett exempel: om terrorister nu tror att de hamnar i himlen som martyrer när deras byar bombas, varför vill de då hämnas?
Det är kanske det enskilt dummaste resonemanget i boken, men det finns många som tävlar om priset.
Lägg därtill bristande korrekturläsning av den svenska översättningen och fiaskot är ett faktum. Skillnaden mellan en biljon och en biljard kan synas försumbar på grammatisk nivå. Men räknar man på länders BNP – som Harari ofta gör – blir de geopolitiska resonemangen skrattretande på fler än ett sätt.
