Ett antal tämligen okända texter av Tove Jansson, det låter som julafton! Det är det relativt nystartade finlandssvenska Förlaget som i dagarna ger ut Bulevarden och andra texter, med för- och efterord av Jansson-experten Sirke Happonen som står för urvalet. Visserligen har novellerna och essäerna publicerats i tidskrifter och jultidningar och åtminstone ett par av dem har fått betydande uppmärksamhet. Men ändå, det är en kulturgärning att presentera detta svåråtkomliga material i bokform tillsammans med ett flertal mindre välbekanta linjeteckningar och laveringar.
Brådmogen
Tove Jansson var brådmogen både som konstnär och författare. Redan som 13-åring skapade hon sin första bilderbok som gavs ut några år senare och samtidigt började hon göra sig ett namn som skicklig illustratör. År 1934, när hon fyllde 20, tryckte Helsingfors-Journalen hennes första novell, Bulevarden, som utspelar sig i Paris. Tre drivna tuschteckningar med en självmedvetet mondän Paris-atmosfär ackompanjerar berättelsen i vilken en äldre man plötsligt står ansikte mot ansikte med sin egen ensamhet.
Påfallande ofta tilldrar sig novellerna på orter utomlands. Den som läst Brev från Tove Jansson, i urval av Boel Westin och Helen Svensson, kan roa sig med att följa den unga Toves rörelser i 30-talets Europa och se hur erfarenheterna transponeras till skönlitteratur.
Underhållande ironi
I Aldrig mera Capri! från 1939 får nygifta fru Grönros ondgöra sig över att allt är ”à la turist” och ”ariskt vitt och hygieniskt”, ett eko av ett brev avsänt från Capri i juni 1939 där författaren beskriver den av turister ockuperade ön och den inställsamma lukten av ”redd soppa och sås, och arisk renlighet”. Förutom att novellen genomsyras av Janssons djupa människokännedom och underhållande ironi är den intressant genom att den är tidigt ute med att problematisera exotism och drömmar om autenticitet, ett ämne som går igen i flera av texterna.
Utkantsmänniskor kliver in
I många av dessa tidiga noveller får utkantsmänniskor kliva in i handlingens centrum. Ensamma, fattiga, socialt missaktade, parerar de livet så gott det går. I Hyra rum… (-39) befinner sig Toves alter ego på jakt efter ett rum i bostadsbristens Helsingfors. Med en kombination av humoristisk värme och social indignation beskriver författaren hyresvärdarnas hutlösa hyror och förnedrande korsförhör medan de bostadssökande bjuder över varandra i fråga om stillsamma vanor och obefintliga bekantskapskretsar. Berättaren tvingas erkänna att hon inte har något fast jobb utan ”målar och sånt där”. När hon till och med börjar fundera över att bosätta sig i ett garage slår det henne att hon borde flytta till landet och bo i tält. Vilket ju Jansson omsider gjorde.
River gränsen
Att invånarna i Mumindalen inspirerats av mänskliga varelser i Tove Janssons omgivning är ingen hemlighet. Men det finns ändå en rågång mellan världarna och aldrig förr har fiktionen flyttat in i en vanlig lägenhet där festen är över och det billiga rödvinets efterverkningar belägrar hemuler, homsor och filifjonkor. I den spännande novellen En ohemul historia från 1966 river författaren för första gången gränsen mellan en rå vardagsverklighet och den mindre inskränkta muminsfären.
Rakt genom denna fascinerande textsamling, som spänner mellan 1934 och 1997, löper den olösliga konflikten mellan behovet av gemenskap och rädslan för verklig närhet. Den konflikt som ön kan mildra. I den självbiografiska novellen Ön (-61) skriver Jansson om denna avgränsade plats: ”äntligen det privata, det avlägsna, det intima, en avrundad helhet utan broar och staket.”
