Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Håkan Sandell | Ode till demiurgen.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Håkan Sandell | Ode till demiurgen

Håkan Sandells Ode till demiurgen är vacker, men han tycks sakna vilja att utmana sig själv, skriver Björn Gunnarsson.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Poesi

Poesi

Håkan Sandell

Ode till demiurgen

W&W

Med tacksamhet över den inställda världsundergången 2012 öppnar Håkan Sandell sin nya diktsamling Ode till demiurgen. I det utslitna ser han skönhet. De stagnelianska och baudelaireska dragen av livsberusning och undergångsvisioner blir tydliga när skymningar blånar över storstadsgator präglade av mångkulturella migranter, tiggare, prostituerade och nöjeslystna kroggäster.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Naturskönhet finns främst i det urbana: ”kapitalismen är så skön vid dygnsskifte”. Världen vilar på lidande, ”korrupt och motbjudande, nertrampande svaga”. Ändå kan körsbärsblom i en park betraktas kontemplativt som exempel på perfektion. Till och med en sophög kan bli utgångspunkt för en lovsång till livet.

I uttalad polemik mot buddhismen försvarar Sandell begären: de ”driver en tillbaks mot världen/ i önskan om att upprepa gamla fel”. Trots att han är medveten om ensamheten i begären älskar han att ”dyka ner i inkarnationens breda glädjeutbud”. Han flyter vidare ”vid sin viljas brutna mast”, han uppsöker ”sinneshungerns realiteter”.

Sina synder betraktar Sandell med medelåldersblick. Boken innehåller minnen från en ungdomstid med droger och extatiska sexuella relationer. Men poeten är inte bitter, han har förlåtit sig själv och ser allt i försoningens ljus. ”Fast vilande i fallen form känns allt försonat”.

Buddhism, antika myter, islamisk mystik, Shakespeare och traditionell symbolik blandas med subkulturella iakttagelser. När metaforiken är som bäst kan den utvinna skön symbolik ur en tatuering: ”Det lilla kvällsblå fönstret på kroppens fängelse”.

Det är ofta väldigt vackert, med suveränt rytmiserad språkbehandling. Han viker inte från sin poetik: ”konsten är att låta raden överflöda till nästa rad”. Men det är samma motivkretsar som i hela Sandells författarskap. Det han gör gör han bra, men han tycks sakna vilja att utmana sig själv.