En rak nyhet om tre inbokade spelningar med Håkan Hellström - Scandinavium, Arenan och Slottsskogen.
Och så denna massiva aggression. På gränsen till hat. Faktiskt. Så starka är känslorna när GP uppmanar läsarna att helt enkelt kommentera om en Håkan-konsert är finast inomhus eller utomhus. En enkel fråga. På gränsen till menlös om man ska vara helt ärlig. Men ändå dunkar det in över sextio inlägg på gp.se under bara en kväll. Och alla, med några ytterst få undantag osar av denna ilska mot Håkan Hellström och hans musik.
Kent brukar säga, närmast kokettera med, att de drivs av folks hat. Kent skulle älska att få låna Håkan Hellströms fiender för några veckor. Snacka om antipatikick, det skulle komma tre nya album ur Ångestbunkern på ren inspiration.
Men allvarligt talat. För det här är egentligen allvarligt. Jag förstår verkligen inte all denna ilska. Var kommer den ifrån? Exakt vad hos Håkan Hellström och hans musik gör folk så förbannade? Så elaka.
Jo, de flesta inläggen handlar om att han inte kan sjunga. En sliten diskussion. Men kanske är det så att just sången, rösten, är så personlig och når så djupt in i våra känslor att vi inte kan värja oss. Inte bara Hellströms röst alltså. Utan allas. Få reagerar på ett speciellt gitarrljud, men en röst kan alla relatera till.
Så skilda figurer som Lisa Ekdahl och Bob Dylan har ju bespottats just för sin röst. En ung Dylan svarade uppnosigt med att han sjunger minst lika bra som Caruso. Och det gör han ju. Eller gjorde. Dylan är en fantastisk sångare. Eller var i alla fall. Och det är inte sällan Håkan Hellström också. Att han skulle sjunga falskt är dessutom rent struntprat. Håkan träffar, åtminstone numera, nästan alltid rätt. Däremot har han en pressad på gränsen-röst - men det är en helt annan sak.
Dessutom. Hellre en sångare eller sångerska som halkar till ibland men som sjunger med stämbanden vibrerande mot hjärtat än en perfekt röst som ingenting vågar eller vill.
Men tillbaka till hatet. För man kan nog kalla det hat. Alla artister vill förstås väcka känslor och det brukar heta att det är bättre att bli avskydd än att bemötas av likgiltighet. Ändå finns det en obehaglig stämning kring aggressionen mot Håkan. Den är slö och slentrianmässig och feg på ett sätt som liknar mobbning. Jag tycker det är ganska obehagligt. Är det inte bättre att leva och låta leva - och sätta på nån platta man gillar i stället för att kräkas på något man inte tycker om?
Visst, musik har ofta handlat om för eller emot. Att vara med i en gemenskap eller kanske frivilligt ställa sig utanför. Vi mot världen-känslan kan ha en positiv klang. Men det är sällan det riktas så mycket negativ energi mot en enskild artist - speciellt i ett musikklimat som i övrigt antagligen är mer tillåtande än någon gång förut.
Men visst. När Håkan Hellström går ut på scenen i Scandinavium kan han strunta i det där.
Då har han tiotusen fans som älskar honom.