Håkan Hellström: "Det ordnar sig alltid i sista versen"

ANNONS
|

Det finns fortfarande de som framkallar sina bilder och sätter in dem i fotoalbum. Kanske till och med skriver små minnes­anteckningar under fotografierna. Noteringar om tid och plats, ibland också vilka människor som syns på bilden. Vad man gjorde. Bilderna och albumen blir hållpunkter för minnet. När man bläddrar genom sidorna är det inte i första hand det som finns på bilderna som triggar tankar och känslor. Det är vad som döljer sig i skarvarna, strax utanför kamerans lins, i mellanrummen som betyder någonting.

Så är det när jag lyssnar på Håkan Hellströms skivor. Efter att i rollen som recensent, journalist och absolut även hänryckt åskådare ha följt hans drygt tio år långa resa som soloartist finns det ett myller av minnen och intryck att sortera. Låtarna blir till de där fotografierna i albumet. Mellanrummen är allt det som har hänt i mitt eget och mina vänners liv men också med Håkan Hellström som artist och inte minst med staden som vi båda levt i under de här åren.

ANNONS

Debuterade i ett musikklimat fullt av ironi

Det är lätt att glömma, minnet är som bekant selektivt, men Håkan Hellström klev rakt ut i ett stort tomrum när han släppte sin debutskiva och åkte ut på sin första turné. Han säger det själv på baksidan till antologin Håkan Hellström – texter om ett popfenomen. ”Jag tror att Sverige behöver en sån som jag. En virvelvind.”

När Håkan Hellström debuterade gjorde han det i ett musikklimat som var hårt präglat av ironi och vaksamhet. Två ganska dåliga parametrar om man ska göra musik som berör sina lyssnare. Den ledande populärkulturella tidningen hade till alldeles nyss hetat Bibel. Vilket var väldigt talande. Smakpolisen levererade sina budord ristade om inte i sten så i alla fall i glättat papper och med trendriktiga typsnitt.

Musiklivet i Göteborg befann sig i ett slags limbo. Broder Daniel låg på is och Soundtrack of Our Lives hade ännu inte fått sitt egentliga genombrott. Det var innan hårdrocken exploderade, innan skivbolaget Service ritade om indiekartan. Innan Göteborg blev en festivalstad av rang. Definitivt innan Håkan Hellström blev landets största och mest älskade popstjärna. Det saknades självkänsla i musikstaden Göteborg.

En mix av dans, tonårsångest, eufori, passion ochdestruktivitet

Samtidigt fanns där den typiskt göteborgs­ka blandningen av lika delar glatt humör och bottenlöst självhat. Den där smaken av salt och blod som är ett grundämne i nästan all musik som kommer härifrån. Och som genomsyrar hela Håkan Hellströms debutskiva. Plattan blev inte bara startskottet för en karriär utan också för en exploderande musikstad och ett klimat där det återigen var tillåtet att dansa, hjula och gråta både på och utanför scenen. Det var förstås inte någon tillfällighet att Magnus Carlson i Weeping Willows smet med som körsångare på Hellströms första turné. Mannen med Södermalms ymnigast blödande hjärta såg vad som höll på att hända.

ANNONS

Plötsligt fanns det någon som fyllde det där ekande tomrummet med en förlösande mix av dans, tonårsångest, eufori, passion och destruktivitet. I dag ser det helt annorlunda ut. Håkan Hellström formulerade om villkoren genom att erbjuda en motkraft samtidigt som han knöt ihop indiepopen med allsången, Morrissey med Evert Taube, Dylan med Henrik Berggren. Inte minst torgförde han en desperat längtan efter någonting bättre och vackrare. Redan från första singeln gjorde Håkan Hellström musik som ständigt befann sig två steg från paradiset. I dag tillhör Hellström etablissemanget, förmodligen upplevs han redan som en bromskloss för dem som kommer underifrån. Vilket förstås är helt i sin ordning, reaktioner och motreaktioner är nödvändiga för all utveckling. Men Håkan Hellström fortsätter likväl att drömma.

–Illusioner är det viktigaste som finns. Somliga är säkert nöjda med hur allting är. De behöver inga illusioner och drömmar. Men för oss andra är den där moroten det som får oss att hålla upp hakan varje dag. Så tycker jag mer än någonsin. För mig är det just det som hela skivan 2 steg från paradise handlar om och det är också det största och viktigaste som musik kan förmedla. Att det alltid ordnar sig i sista versen. Trots misstro och elände träffar man kärleken i sista raden, säger Håkan Hellström och citerar sina egna låtar:

ANNONS

"Det kan såklart vara något ganska alldagligt också"

–Man måste dö några gånger innan man kan leva på riktigt. Och så tron på att det bästa inte har hänt än. För mig är det musikens kraft och kärna. Att kärleken alltid letar sig in i kroppen till slut. Det kan såklart vara något ganska alldagligt också. Som att det som får en att kliva upp och gå till jobbet på måndag morgon är tanken på att det är dans på Jazzhuset på fredag. Och att man kanske kan träffa någon där. Någon annan sextioåring som också har ett uppbrutet förhållande och utflugna barn. Eller att den där anställningsintervjun ska gå bra, att man ska bli vald den här gången.

Det är uppenbart att Håkan Hellström träffat en grundton på skivan som kom i höstas. 2 steg från paradise blev inte bara ett avslut för de första tio åren utan också en skiva där Håkan Hellström och stora delar av hans publik för första gången tog ett gemensamt kliv in i vuxenheten. Tvåbarnspappan pratade i flera intervjuer om att det var slut med hobo-liv, luffarideal och rammelkvällar. Den blåögda och uppsnärjda synen på livet byttes mot en mer medveten romantik med en djupare och varierad färgskala. Bara en sådan sak som att den tidigare erkänt förvirrade Håkan Hellström plötsligt blev besatt av klockan. När vi träffas noterar han självkritiskt att han är tre minuter sen.

ANNONS

Han har kommit travande över de ganska nylagda gatstenarna utanför Heurlins plats med den beiga Tiger-rocken hårt knuten runt midjan. Innanför den en jeansjacka med tygmärken från kompisen Christian ”Punky” Östlunds klubb Soulastatic.

Om Gais och känslan att själva vara den som beundrar

Håkan Hellström har ett par Ray-Ban på sig och låter sig ”för första gången” plåtas med solbrillor trots att det kan ”verka drygt”. Anledningen är att han är duktigt nöjd med att de får honom att likna Bob Dylan årgång 1965. Vilket är helt sant.

Förebilden fyllde sjuttio år i veckan men i mitt bakhuvud maler ett citat från Bruce Springsteen, en annan av Håkan Hellströms uppenbara inspirationskällor: ”The great challenge of adulthood is holding on to your idealism after you lose your innocence”. Alltså ungefär att ”vuxenhetens stora utmaning är att hålla fast vid sin idealism efter det att man förlorat sin oskuld”.

Håkan Hellström pratar om Gais och därmed om känslan att själv vara den som beundrar. Att ta rollen som fan och supporter. Som nybliven ambassadör för sitt älsklingslag blev Håkan Hellström inbjuden att vara med i omklädningsrummet innan hemmamatchen mot Syrianska.

–Jag vägrade först att gå in, jag ville inte störa dem under uppladdningen. Men sedan ville tränaren att jag skulle komma och det är ju han som bestämmer. Jag var inne efteråt också och gratulerade till segern och då fick jag med mig Daniel Gilbert och hans son Theodor som spelar fotboll. Alla tre tyckte att... herregud...vilken kväll, utbrister Håkan Hellström och fortsätter:

ANNONS

–Just Gais a-lag är något väldigt speciellt för mig. Jag har stått många gånger utanför klubbhuset på Nya Varvet när de har tränat och väntat på att få autografer och fotografier. Sedan var jag bollkalle på Nya Ullevi och hängde i spelargången för att få en glimt att spelarna. Det var stort om någon av spelarna mötte ens blick. Den där respekten sitter kvar i mig, jag blir tolv år igen när jag kommer nära laget.

Det sägs att spelarna sjunger din låt som ­inträdesprov i laget?

–Det är så jäkla rörande att det har blivit deras låt, att de sjunger den tillsammans i laget. Jag skrev ju inte alls den som ett uppdrag från Gais. Men att de har gjort låten till sin är som att få Nobelpriset i musik. Varje gång jag är där och klacken sjunger låten får jag gåshud. Det är stort på en konsert också, men att den har letat sig över till ett annat sammanhang gör det väldigt speciellt.

Hur gammal var du när du hamnade i Gais?

–Elva, tolv år. Jag var inte särskilt bra, faktiskt rätt röten. Men sedan fick vi en ny tränare som hette Morris Garcia Diaz, och det var då det hände för mig. Samtidigt började jag på Samskolan och bytte ut allt. Skola, kompisar, allt. I samband med det började jag träna fotboll varje dag hemma på fotbollsplanen. Jag läste Buster, levde verkligen fotboll.

ANNONS

Det låter som mer än ett intresse?

–Ja, absolut. Om jag hör en bra låt, då vill jag göra den låten själv. Eller om jag hör en bra historia eller läser en bra bok då vill jag göra samma sak. Jag är som ett karbonpapper, tar in alltihop. Och den här snubben, tränaren, kom i helt rätt skede, jag var totalt öppen för intryck. Jag vet att de andra i laget kanske skrattade lite åt mig när jag sprang ensam mellan konerna. Men det var det enda som gällde, fotbollen och trummorna. Jag hade ett band tillsammans med Theodor Jensen och Johan Neckvall, men det kom lite i skymundan då. Fotbollen var det jag brann för, jag ville bli proffs.

Vad hände sedan?

–Jag riskerade att inte komma in på gymnasiet, jag tränade för mycket och det gick ut över skolan. Morsan hade ett samtal med mig och sade att det är väldigt svårt att klara sig som fotbollsspelare och att även om man lyckades skulle det bara hålla under några år. Det var jäkligt jobbigt, att ge upp den drömmen. Men hon hade helt rätt och det öppnade upp för andra saker. Måndagen efter snacket var det bara rock ’n’ roll som gällde. Jag får tacka morsan för att hon styrde mig rätt. Jag pluggade stenhårt en termin och på våren höjde jag betygen i sju ämnen. Jag fick till och med en fyra i syslöjd! Satt och stickade och virkade som en galning på lektionerna.

ANNONS

"Jag är väldigt nöjd, men det är jag ju alltid"

Håkan Hellström skrattar vid minnet. Samtidigt förstärker det bilden av någon som verkligen går in för det som för tillfället finns för händerna. Han pratar sällan om det själv, men andra har vittnat om att Håkan Hellström är en person med oerhört stark drivkraft. Visserligen går han säkert mycket på impuls, men magkänslan signalerar inte utifrån några tillfälligheter utan snarare grundat i en tydlig vision om vad musiken ska vara till. Hur den ska skapas och hur den sedan ska användas.

–Det är kul att det blev sådant pådrag kring senaste skivan. För en gång skull var allting väldigt planerat, det brukar aldrig vara det när jag släpper skivor. Den kändes enhetlig, det blev den där världen som jag tyckte fanns på första. Men nu var det en annan värld. Jag är väldigt nöjd, men det är jag ju alltid. Det släpps inte någon skiva innan jag är nöjd.

Hur har turnén varit?

–Den har varit lång, det blev 28–29 spelningar. Det är mycket. Men jag ville göra många spelningar och ändå har det gått fort. Vi avslutade för några veckor sedan och hade inte en enda inställd spelning, vilket jag är stolt över. Och herregud, vi spelade fyra kvällar på Cirkus. Förra gången var det en eller två. Så det har kommit till nytt folk. För förs­ta gången var det också de nya låtarna som gjorde att det hände något hos publiken, det har jag aldrig varit med om förut. Det brukar vara de gamla låtarna eller någon ny singel som folk reagerar starkast på. Men det går förstås aldrig att vila sig, aldrig falla tillbaka på det gamla.

ANNONS

Skriver du på nya låtar nu?

–Ja, jag sitter och lirar på gitarren så det måste jag nog ändå säga att jag gör. Även om det än så länge är ganska passivt. Jag känner på melodier och då och då faller en rad på plats. Jag har några, fyra eller kanske fem, fina melodier. Jag längtar efter att komma igång på allvar, även om jag inte har en aning om vad det ska bli. Jag vet bara att jag vill göra det tillsammans med Björn Olsson och Johan Forsman, och gärna Daniel Gilbert. Då är allting sig likt.

Samma människor igen. Du är mån om att vårda dina relationer?

–Jag försöker verkligen hålla fast vid gamla kompisar, men sedan får man ju nya också. Jag har fått ganska många på senare år och det är verkligen välkommet. Men det är viktigt med gamla kompisar som man känner sedan länge. Det är relationer som inte behöver näras hela tiden, de fortsätter ändå. Det kan vara jobbigt att behöva nära ett kompisförhållande, tycker jag. Men min bästa vän är min tjej och så är det för alla mina kompisar.

Det är fint när man kommer till den insikten, att den man lever med också är ens bästa vän.

ANNONS

–Det är det bästa betyget man kan ge till sin älskade. Kärlek är vänskap, resten är sekundärt. Bara man är kompisar så ordnar sig resten, säger Håkan Hellström.

Just då är han på många sätt någon helt annan än den kärlekskranke ynglingen vid 7:ans gatukök. Livet är mer ordnat nu. Men mer privat än så vill Håkan Hellström inte bli i tidningen. ”Man kan inte prata om allt med tusentals tidningsläsare, då tar man död på magin i det som är ens eget.”

Så vi pratar om musiken i stället. Den ständigt närvarande. Håkan Hellström och hans band har gått från skeva, euforiska utbrott till mer kontrollerade detonationer. Även det en naturlig utveckling även om han skyr det stabilt gubbrockiga som pesten.

–Vi är jämnare nu. Då, i början, kunde det vara allt från pissdåligt till fantastiskt. Det saknades styrsel. Idag har vi en hög lägstanivå och det tycker jag är skönt.

Så hur förbereder du dig för sommaren och för konserten på Slottsskogsvallen?

–Jag är väldigt mån om att det ska bli bra. Jag börjar lång tid innan med att välja låtar och klura ut övergångar. För mig är Slottsskogen den stora spelningen i sommar, den är separat från alla andra. En egen spelning i Göteborg, på sommaren, när så många har köpt biljetter, det går inte att toppa. Men jag kommer inte vara nervös utan bara glad och uppspelt. Jag längtar så enormt efter festen den 4 juni. För en fest kommer det att bli, det kan jag lova.

ANNONS

Bor med familjen mitt i Haga

Med konserten på Slottsskogsvallen mutar Håkan Hellström in ännu en plats i Göteborg. Han har sjungit på båda sidor av älven, på Jazzhuset, Trädgår’n, Kåren, Liseberg och i Scandinavium för att bara nämna några ställen.

Bit för bit skriver Håkan Hellström sin egen version av staden. Även där blir texterna och låtarna och mellansnacken till foto­album. Stockholm har haft sina självpåtagna tecknare från Bellman via Strindberg och Fogelström till Ulf Lundell och Mauro Scocco. Men i Göteborg har Håkan Hellström till stor del kunnat agera fritt och skapa sina egna myter och koder. Platser som Gullbergs kaj, Vasastan och Magasinsgatan har varit orörda, oskrivna. Håkan Hellström har kunnat använda dem åt sina karaktärer.

Och så bor han själv med familjen mitt i Haga, mitt i stan. Han har inga som helst planer på att flytta. Det är inte svårt att se Håkan Hellström sakta men säkert förvandlas till en slags lokal institution. En åldrande trubadur på andra sidan de största rockscenerna. Sittande med en kopp kaffe och en glass på Haga Nygata. I ruinerna av sina egna hits.

Jag tror han skulle trivas ganska bra med det.

ANNONS