Här är de mest intressanta barnböckerna i januari

Anna Ehring berättar fint och känsligt i Isaks universum om hur livet kan te sig i elvaårsåldern, den där otroligt komplexa biten av livet när barnet inser och känner hur det mer vuxna, verkliga, tränger sig på. Isak är nog lite lillgammal, med en kemist till mamma och en författare till pappa. Och när han på sitt lillgamla vis försöker förklara livet som kolatomer för jämnåriga Blenda blir det fel, för då tror hon att han vill vara ihop. Ehring lyckas gestalta sådana här konflikter så att den gamla elvaåringen inom mig riktigt ryser.

Hon hämtar precis som föregångarna sitt stoff från sagor och legender, den magi i vardagen och folkloren som oftast är synlig men glömd. Önskebrunnen, den senaste romanen på svenska, visar konsekvenserna av att förse sig med mynt som andra förknippat med en önskning. Denna enkla handling, utförd av några tolvåringar som måste betala bussen hem, resulterar i såväl övernaturliga förmågor som tillträde till människors hetaste, hemligaste önskningar – och där är det inte alltid trevligt att vistas. Josh, Chelle och Ryan hamnar i en psykologisk gisslansituation där de måste använda sig av andra människors både intima tankar och våldsamma planer för att frigöra sig.

Önskebrunnen är kanske inte riktigt lika stark och originell som fjolårets Gökungen, men väldigt läsvärd.

Översättning: Ylva Kempe

Det är skickligt, det hon utför för att få historien om Manda, Lilly och den onda Henrietta Nilsson att lyfta, för just lyfter gör den; denna bok går faktiskt inte att lägga ifrån sig. Hur intim vänskap och solidaritet kan slås sönder över en dag och lappas ihop utan att någon vet hur skildras i hejdlös fart och med inte så lite humor heller.

Lilly och Manda, som med sina generationskamrater växer upp delvis på nätet konstaterar bittert och förundrat att om de så hade slagit ner Henrietta Nilsson på skolgården hade säkert någon lärare bara berömt dem för att de i alla fall inte hade skrivit något taskigt på Youtube. Tål att tänka på.

Harry Potter – en magisk historia är stundtals soppa kokad på en rostig historisk spik, och innehåller lite onödig utfyllnad som handskrivna sidor från Rowlings originalmanus (det där blir roligare när hon varit död några decennier), men för det mesta är det både underhållande och lärorikt: minns till exempel besoaren, den sten från en getmage som Harry räddar livet på Ron med – här får vi se en äkta sådan, infattad i en utsirad dosa av guld. Irriterande nog anger man inte alltid årtal eller fyndplats för föremålen. Stort misstag.

Översättning: Annika Meijer

Hédi Frieds och Stina Wirséns barnbok om detta, Historien om Bodri, är en berättelse som behövs. Och de har tillsammans, ämnet till trots, lyckats skapa en märkligt stämningsfull bok, tänkt ungefär för sexåringar och som högläsning. Den tar sin utgångspunkt i vänskapen mellan flickan Hédi och hennes hund Bodri och i en ganska vanlig, ganska lycklig barndom, där en judisk och en kristen flicka leker med sina hundar och är överens om det mesta, som att vispgrädde och trädklättring är det bästa som finns. Tills en dag då en man som heter Hitler börjar skrika i radio, och flickorna inte får sitta på samma parkbänk längre, och det går upp för Hédi att vuxna kan vara rädda. Att deras händer kan börja skaka.

Wirsén ritar magra barn med rakade skallar bakom taggtråd, men inga ugnar eller likhögar. På så vis, och genom det drömlikt osannolika slutet där flicka och hund återförenas, görs berättelsen uthärdlig för de små läsarna. Även om inga föräldrar kom hem igen.