Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Åttaarmad. Bläckfisken blir till en bildlig form för ett mediesystem med just flytande intelligens, skriver Mikael van Reis.  "Händelsehorisont är i alla händelser ett makalöst bildspel med bildredaktörens maximala kvalitetssinne för reproduktion".  Bild ur boken, hämtad från J B Veranys Mollusque Mediterranées (1847-1851)

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Händelsehorisont är som ett makalöst bildspel

Cecilia Grönbergs bok är en av de mest beundransvärda och magnifika bokutgivningar jag sett på många år, skriver Mikael van Reis. Här finns en skönhet i det mest detaljerade och till synes ovidkommande.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Bok

Avhandling
Cecilia Grönberg
Händelsehorisont - distribuerad fotografi
OEI Editör

Begreppet händelsehorisont var okänt för mig fram tills jag läste astrofysikern Bengt Gustafssons storslagna exposé av forskningen om svarta hål i rymden. Svarta hål kom 2015. Begreppet beskriver fenomen i rymden där gravitationen är så stark att ljuset inte kan lämna en stjärna som förvandlas till en gravitationsgrav. 

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Jag kan inte säga att jag begriper något av själva vetenskapen men förstår att händelsehorisonten är den gränszon som uppstår innan kroppar försvinner in i det svarta hålet för att aldrig kunna återfinnas. Kroppar med massa tycks genom ljusets rödförskjutning både stanna upp och försvinna. Kosmiska slukhål.

Nu finns fotografen Cecilia Grönbergs avhandling i konstnärlig forskning vid Göteborgs Universitet. Den heter Händelsehorisont. Den handlar inte om astrofysik utan om ”distribuerad fotografi”, hur analog fotografi blir digital. Grönberg har länge varit verksam som bildredaktör för tidskriften OEI – en tidskrift som verkligen är kvar i den gutenbergska galaxen. OEIs samlade utgivning kan säkert mätas till dryga metern av papperstext om alla möjliga energifält i den nutida konstkulturen.

Cecilia Grönbergs bok är en av de mest beundransvärda och magnifika bokutgivningar jag sett på många år. Tveklöst så. Jag förstummas. Bokens tyngd är väl några massiva kilon och boken upptar ettusenelva (1011) sidor. Här gäller också ettor och nollor. Den är på utsidan svart som ett svart hål och innehåller långa eller kortare essäer om historiska ämnen – den mest uppslagsrika och spännande handlar om bläckfiskens ”tentakulära” uppenbarelser i kulturen. En essä med åtta armar. Vi kan kanske säga att bläckfisken redan i urtiden vet något om det digitala nätverkssamhällets ”flytande intelligens”.

Men boken är lika mycket en essä i bilder. Avhandlingen är bokstavligen fotograferad. Reproduktionen av bilder – särskilt färgfotografi – gör den här boken unik genom en utvidgad intellektuell och sensuell associativitet. Och med väldig skönhet i det mest detaljerade och till synes ovidkommande.

Jag är som läsaren märker helt enkelt förbluffad av denna bokliga tingest i utkanten av alla mer banala, mediala strålkastarsken. Är detta monoliten i Kubricks 2001 – en rymdodyssé som kommer åter? Minns filmens slut med den rasande färden genom ett svart hål som slutar genom ett maskhål i underbarnens ålderdomshem.

Händelsehorisont är en bok där man inte vet vad som skall hända, vilket även innefattar att jag inte förstår allt. Lätt förbryllad och förvillad anar jag mest de sammanhang som Cecilia Grönberg linjerar upp i denna poetiska konstellation till bok. 

Mycket spelas fram på labyrintiskt vis, men som konstnärlig avhandling är inte tanken att vara normalvetenskaplig med hypoteser, teser och synteser. Snarast skapas ett spelrum med många ingångar. Trots bokens avsevärda tekniska kunskaper är den gott befriad från jargong (och därmed mystik, metafysik…). Jag märker också en saklig men road blick genom det mesta.

Längst bak i boken får läsaren en slags stjärnkarta som överblickar bokens ämnen, sidor, nedslag – också i relation till Grönbergs och Jonas (J) Magnussons tidigare texttunga verk i tidskriften OEI och i böckerna Omkopplingar och Witz-bomber och foto-sken. Mycket är eget men vetgirigt i detta kosmos där varje detalj är justerad till perfekt flertydighet – nej, omkopplingsbarhet i boken som ett nätverk. Precision är sista patron.

Vad ”handlar” nu Händelsehorisont om? Det är som väntat ett bildligt begrepp – och alltså inlånat från astrofysiken. Händelsehorisonten är övergången från analog bild till digital bild i vår nutida kultur.

Själva gränssnittet mellan papperskopior och fotoarkiv till det digitala molnets elektroniska ändlöshet där information befinner sig ständig cirkulation, det vill säga ”distribution” genom delningsmöjligheter och adaptioner: ”Vad bildernas vinner i cirkulerbarhet förlorar de i lokaliserbar specificitet. Det vill säga: de lever vidare likt osaliga andar, i en odöd existens, blekt urskiljbara vid händelsehorisonten”.

Denna händelsehorisont bearbetar Grönberg med stor uppslagsrikedom – och oförvägenhet. August Strindbergs celestografier från 1894, Aby Warburgs legendariska Mnemosyneatlas från 1924-1929, Michael Lesys Wisconsin Death Trip från 1973. Och vidare.

Hon fördjupar sig i forna arkiv – Göteborgs stadsmuseum – och den nutida teknikomvandlingen där allt blir snabbt gammalt som skyltarna till all världens sunkiga Xerox-butiker.
Ta sedan bara frågan om vätska – mörkrummets kemikalier har ersatts av en torr men flytande distribution via ”molnets” serverfarmer. Och den metaforen får en fortsättning i havsdjupen som googlad drömzon. 

Däremellan nämnda, åttaarmade centrum om bläckfisken som här ges en sorts kulturhistorisk djupdykning från forntida monsterberättelser till senare tiders bläckstråleskrivare. Däremellan en aktualisering av både Jules Vernes och Victor Hugos marinskildringar. I detta ryms en fabel om huvudfotingen som hämtas från den egenartade medietänkaren Vilém Flusser (1920-1991). Bläckfisken blir till en bildlig form för ett mediesystem med just flytande intelligens. 

Förstår jag vad jag läser eller ser? Nej, inte på vanligt avhandlingsvis men det ser jag här som närmast en tillgång. Det som är undersamt blir som i romaner något att försöka övervinna eller bara låta sig förföras av. Man flyter med.  

Boken är som nämnt en fotograferad avhandling och här ligger den särskilda skönheten men också svårigheten eftersom att berätta visuellt ofta är något helt annat än en berättelse med ordrik tidslinje. Bilder stannar upp, fixerar, försvinner. Händelsehorisont är i alla händelser ett makalöst bildspel med bildredaktörens maximala kvalitetssinne för reproduktion.

Inte oväntat infogas ett svart hål i boken på sidorna 627 och 637. Bildspelet slocknar, men så återföds Cecilia Grönbergs bilder och med ny skarp skönhet och saklighet. Den analoga världen kvarstår eller uppstår – som med ett smil. 

En tanke är hur den analoga tekniken sparas vidare i digitala former. I händelsehorisontens gränssnitt. En tungviktare som denna bok är förmodligen singulär. En sorts monolit som hos Stanley Kubrick kanske, men den som väntar rymdflum blir besviken. Cecilia Grönbergs bilder är intensivt världsliga och lokala – även i det digitala.