Avundsjuka är något djupt mänskligt, men anses knappast vara en vacker känsla. Snarast finns det en skamlighet knuten till den katolska dödssynden.
I politisk retorik vet man att utnyttja detta: från högerhåll menas ibland att vänsterkrav på höjda skatter eller minskade klyftor mest rör sig om avund gentemot de rikare. Den retoriken är inte ny. Strindberg svarade på den med sedvanligt giftig udd när han påstod att avundsjuka var ”överklassens fula namn på rättskänsla”. Och när den socialdemokratiske finansministern Ernst Wigforss på 1920-talet mötte kritik kring förslag om skärpt arvsskatt avfärdade han det genom att säga att högern kan väl få kalla socialistisk politik för avundsjuka om de vill det – oavsett hur de benämner det hela så är den en verklighet de måste förhålla sig till.
LÄS MER:Det tyska minnet av Förintelsen
Wigforss är en av många politiker och tänkare som passerar revy i statsvetaren Gunnar Falkemarks nya bok Avundsjuka i politik och samhällsliv, som tar ett brett grepp om den gamla kardinalsynden. Klassisk filosofi, modern psykologisk forskning, litteraturhistoria och politik får alla sin beskärda del. Därmed lyckas författaren väl med att belysa vilken viktig och förmodligen universell känsla avundsjukan är.
Men känslor är svåra att nagla fast. Falkemark lägger också mycket tid på att diskutera olika sätt att se på och definiera avunden. Själv landar han i att avundsjuka är när ens like har en framgång som man uppfattar som obehaglig och önskar aldrig kommit till stånd. Det kan sedan handla om olika framgångar: att ens nästa skaffat en flådig bil, fått en utmärkelse, tagit ett kliv i karriären, eller bara råkar ha ett irriterande fördelaktigt utseende.
Mest bränner det till när Falkemark närmar sig problemkomplexet som gäller avund i förhållande till politik och politisk retorik.
Falkemark har länge varit en omtyckt föreläsare vid Göteborgs universitet och vunnit pris för sin pedagogiska skicklighet. Den pedagogiska läggningen är också synlig här. Han är mån om att leda läsaren vid handen, vilket är berömvärt och ger boken tydlighet, även om han ibland hemfaller åt ett övertydligt språk som blir tradigt i en längre essäbok. Och trots tydligheten har boken även en viss precisionsbrist här och där. En rubrik utlovar att behandla avundsjuka under den ryska revolutionen, men när avunden väl dyker upp efter ett långt referat av revolutionsförloppet så handlar den om maktkampen mellan Stalin och Trotskij, en kamp som ägde rum många år senare.
LÄS MER:Socialdemokratins historia har blivit ett slagfält
Utläggningarna kring teorier om avundsjuka är intressanta, men mest bränner det till när Falkemark närmar sig problemkomplexet som gäller avund i förhållande till politik och politisk retorik. Han talar då om ”avundsjukans politik”, en översättning av det mer etablerade engelska ”the politics of envy”, använt bland annat av republikanen Mitt Romney mot Obama i presidentvalskampanjen 2012.
På så vis följer författaren något i högerretorikens spår, dock utan att helt omfamna den. Han påpekar exempelvis att avund och moraliskt berättigad politik inte måste utesluta varandra. Men jag funderar också över om den avund man individuellt känner gentemot, säg, grannens karriärframgångar ens är samma fenomen som indignation över orättvisor i samhället? Kanske är det så, men det diskuteras inte färdigt i Avundsjuka i politik och samhällsliv; Falkemark tycks ta det för givet istället för att utveckla relationen mellan individuella känslor och det kollektiva mer ingående.
