Gunnar Ardelius | Friheten förde oss hit

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Som på ett svartvitt fotografi framkallar Gunnar Ardelius i sin nya roman, Friheten förde oss hit, en liten svensk familj som på 60-talet flyttar till Liberia. Mannen, Hektor, för att bli personalchef i Lamcosyndikatets gruvprojekt, Margaret, hans fru, för att fruar på den här tiden följer sina män dit de flyttar, Mårten, tonårssonen, för att han är något år för ung för att inte vara tvungen.

Romantiteln anspelar på Liberias valspråk: ”Kärleken till frihet förde oss hit”. Att kärleken fallit bort och bara friheten blivit kvar när författaren namngivit sitt första verk för en vuxen läsekrets är inte en slump.

ANNONS

Det är inte precis något kärleksfullt i familjens projekt, snarare något diffust, möjligen äventyrligt. De hamnar i Liberia, helt enkelt, för att sånt vid den här tiden är möjligt och för att Hektor redan visat framfötterna som handlingskraftig och osentimental personalchef, och när de väl är på väg mot Afrika kan åtminstone Hektor för sin inre syn framkalla ett slags afrikanskt Hälleforsnäs, ett ordnat gruvsamhälle i jämlikhetens namn, där han själv ska få vara med om att skriva historia.

När de stiger av rälsbussen i liberianska Yekeba, möts de av en hög Lamcochef:

”Hoppa in i bilen, bagaget tar boyarna hand om.”

Så mycket för den jämlikheten. Paradiset på andras bekostnad. Men det är det egentligen bara Mårten, och knappt ens han, fast han är ung och radikal, som orkar se. Med ett rått och kolonialt (hur okoloniserat Liberia än är) klassamhälle så tätt inpå blir var och en av de tre familjemedlemmarna hänvisade till sig själva, det som varit tätnar omkring dem och isolerar dem från varandra, de står ensamma med sitt förflutna och sitt pågående. Det är länge sedan Margret såg något hos Hektor. Nu, i Liberia, måste hon sova vid hans sida, natt efter natt efter natt.

ANNONS

Kvinnoporträtten hos Ardelius skälver. Mamma Margret är 60-talistiskt nervig, vill väl men hugger familjens Ormpojke i benet och ömkar honom först när det är mer än för sent. Det är lätt att föreställa sig – utan att författaren skriver det – hur Margret i en gul eller korallröd cocktailklänning sträcker ut sig i en stol vid poolen med en drink, lojt gestikulerande, neurotiskt kedjerökande, inbäddad i badrumsskåpets medicinförråd. Och Laura, Mårtens flickvän som är kvar hemma i Sverige, albinoblek läkarstuderande med sinne för det morbida:

”Laura anemisk, nästan blind med hjärtat starkt och vekt av kärlek, Mårten med sina långa smala ben och armar, vek ihop sig som ett rangligt tvättställ runt om henne för att mildra den dystra blåsten.”

Också mansporträtten är undflyende. Mårten, ung och tryggt radikal. Det är viktigt men inte så farligt att göra uppror när huden är vit och passet svenskt. Hektor en skiss, ibland anpassningsbar, lydig, någon gång, mot det förtvivlade slutet, på sonens sida, med ett ”håll käften” där det behövs, och en rak vänster i plytet på högsta chefen. Den chef, som sedan han sparkat och skickat hem Hektor med familj, gjuter mansolja på vågorna och föreslår no hard feelings och en runda golf i Stockholm nästa gång.

ANNONS

Friheten förde oss hit är en text som inte dömer, den är innehållsligt stämd i elegisk moll men stilistiskt harmonisk, den rör sig in i människorna, ut mellan dem, in i tomrummen, detaljerna, återblickarna, drömmarna. Romanen är en lågmäld dyrgrip, oavbrutet gripande, mycket vemodig.

Ardelius har redan i sitt tidigare författarskap – ungdomsromanerna Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket (2006), När du blundar tittar jag (2007) och Bara kärlek kan krossa ditt hjärta (2010) – visat att han är den mänskliga dubbeltydighetens skildrare. Han frambringar världen i detalj, men låter den som ser stanna i det vagt motsägelsefulla eller bara försiktigt antydda. Huvudpersonerna i nya romanen är sin varseblivning och sina handlingar. Och hela det bisarra Lamco-samhället finns omkring dem lika fondartat som djungelns lianer eller Ormpojkens trasiga hud. Och så valhäntheten i språket. Hur trevligt det är att sonen fått en färgad vän, men hur tveksamt det samtidigt är att det är nån ur det egna tjänstefolket.

Det är svårt att tro att inte författaren själv var med – då när 60-talet blommade och en stor del av det svenska näringslivet genom Lamco-syndikatet hade gjort gemensam sak och flyttat Sverige till Liberia för att tjäna pengar på järnmalm och skapa ett helt svensk-afrikanskt gruvsamhälle. Men det hände för så länge sedan att Gunnar Ardelius, som är född 1981, omöjligtvis kan ha varit där. Hans farfar däremot, liksom hans far – som, likt Mårten nu, var för ung för att själv kunna välja.

ANNONS

I sin nya roman skriver Gunnar Ardelius om en svensk familj som flyttar till Liberia på 60-talet där ett nytt gruvsamhälle håller på att skapas.

Ingrid Bosseldal konstaterar att boken är en lågmäld dyrgrip, oavbrutet gripande och mycket vemodig.

Gunnar Ardelius nya roman Friheten förde oss hit kretsar runt en svensk familj som flyttade till Liberia på 60-talet där ett nytt gruvsamhälle skulle skapas.

FÖRFATTAREN

Gunnar Ardelius är född 1981. Han debuterade 2006 med Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket som också nominerades till Augustpriset. Har tidigare gått skrivarlinjen på Biskops-Arnö.

.

Ingrid Bosseldal är regelbunden medarbetare på GP:s kultursidor. Hon skrev senast om Wolf Erlbruchs Anden, Döden och Tulpanen (26 mars).

ANNONS